Rose-Marie Huuva  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Rose-Marie Huuva
Foto: © Pär-Jon Huuva
 
Rose-Marie Huuva är bildkonstnär och poet. Från början publicerades hennes poesi i tidskrifter och antologier, första gången 1981.

Det stora lyriska genombrottet kom vid debuten med diktsamlingen Galbma Rádná (1999). Boken nominerades dessutom av den samiska språkgruppen till Nordiska rådets litteraturpris 2001 och hon blev då den första samiska författaren från Sverige som nominerats till detta prestigefyllda pris. Galbma Rádná utgavs på svenska 2001 med titeln Kall kamrat.

Det är ingen hemlighet att hennes kalla kamrat är den cancer hon drabbades av i mitten av 1990-talet. Det är starka känslor som förmedlas i diktsamlingen och både bokens layout och dikternas innehåll följer samma linje, från blågrå kyla till ljusare vit med en klarröd tråd – en blodåder - som bokmärke. Rose-Marie Huuva har också infogat svaga svart-vita fotografier från uppväxten i boken. Författaren har fått fina omnämnanden för Kall kamrat. Bland andra skriver Gunnar Balgård i Västerbottens-Kuriren (2001-03-10): ”Hon har i sin diktsamling formulerat sin smärta, ylat och hulkat under den, jämrat sig och vädjat på sitt korta språk, men inte fallit offer.”

Ii mihkkege leat -  Ingenting är

I en antologi från 2006 utgiven av Podium, Viidát – divttat Sámis = Vidd – dikter från Sápmi, med parallelltext på nordsamiska och svenska, medverkar Rose-Marie Huuva med en svit dikter tillsammans med Inghilda Tapio, Thomas Marainen och Simon Marainen.

Samma år, 2006, utkom Rose-Marie Huuva även med en separat diktsamling på nordsamiska, Ii mihkkege leat. I en direktöversättning till svenska lyder titeln Ingenting är. I en recension i Samefolket (2006, nr 4, s.40) skriver Elin-Anna Labba: ”Ii mihkkege leat är en titel som träffar stämningarna i boken väl. Den är uppdelad i kapitel som alla har ett tema: det samiska arvet som tiderna förändrat, resande, kärlek, död och moderskap. Över allt det ligger en vacker men väldigt sorglig ton. Det är delvis nostalgi och saknad över det som gått förlorat, men också ren sorg över att ha tappat de människor som betytt mycket, och som jag tolkar det, en känsla av att ha mist något av sig själv genom de förlusterna.”