Bengt Kostenius  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Bengt Kostenius
Foto: Carola Siekas © | se större
 
Jag är född 1945 hemma i kammaren i Saitanniemi, Kardis, Pajala kommun, det var på den tiden då barnmorskan fortfarande kom hem till barnaföderskan. Redan nästa unge i barnaskaran, min broder Gösta, förlöstes på Pajala sjukhus. Språket hemma var meänkieli även om mamma försökte lära svenska åt oss barn. När jag började skolan förstod jag det mesta av det som fröken sade, men från min sida var de första åren stumma. Jag svarade med så få ord som möjligt på de frågor som hon ställde. På rasterna däremot var det full svada och på meänkieli förstås. Det var förbjudet att prata finska, som det kallades, men det struntade vi i, även om vi då och då fick sitta i arresten för det. Att meänkieli betraktades som en undermålig dialekt av finska i lärarnas och ”de höga herrarnas” ögon eller snarare öron färgade även mig så mycket att jag inte lärde mina barn meänkieli. Det dör ändå ut snart och vi ska väl ändå prata svenska då vi bor i Sverige, fick man höra ganska allmänt. Med ett liknande resonemang skulle vi idag kunna säga att vi ska sluta lära barnen att prata svenska och gå in för engelska istället. Vi bor ju i Europa. Intresset för meänkieli har jag alltid burit med mig och även försökt skriva på språket, i början med svensk stavning. Det insåg jag direkt att det var omöjligt. Även om stavningen är lik finskans har meänkieli numera ett alldeles eget stavningssätt som passar till språket.

Bengt Kostenius, februari 2011