Per Idivuoma  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Per Idivuoma
© Norrländska Socialdemokraten. Fotograf okänd. | se större
 
Ur Minnesbilder

Min barndom och skolgång
Jag föddes en vinterdag år 1914 i ett bondpörte i byn Övre-Soppero. Vi var en syskonskara på sju. Jag fick en kristen uppfostran och detta har satt prägel på mitt liv. Redan från tidiga barnsben fick jag en stark och fast livsåskådningsgrund, ett arv av min kristna uppfostran.

Den första kontakten med skolan fick jag våren 1922 i vårbeteslandet. Min första lärarinna var Margareta Svonni. Jag varvade skolgången med att valla renar vissa dygn. Skolan följde med oss under vår- och höstflyttningarna, till sommarlandet och tillbaka till höstlandet. Flyttningen skedde med klövjerajder.

Jag började vinterkursen i Lannavaara nomadskola år 1923. Den nya nomadskolereformen hade nyligen trätt i kraft med skolkåtor som bostad för eleverna. Dessa skolkåtor var ett monument på, hur man från samhällets sida såg på samebarnens undervisning. Den allmänna uppfattningen tycktes vara att man endast med en minimal undervisning kan bibehålla en levande samisk befolkningsgrupp med dess egenart och dess säregna kulturmönster. Rennäringen var så fysiskt pressande att samebarnen ej skulle få smak av bättre levnadsbetingelser. Tillåt man det, då skulle barnen lockas bort från denna näring.

Skolkåtorna var ett mellanting mellan ett vanligt bostadshus och en lappkåta. Uppvärmningen skedde med en vanlig vedspis och två gammaldags öppenspisar, dáhkki. På kvällarna var spisarna kokheta och under natten sjönk inomhustemperaturen under nollstrecket. Golvet var risat på bägge sidor om murstocken, som låg i mitten. Sängkläderna var typiskt samiska, renhudar och norska yllefiltar, s.k. ranor. Barnen sov i rad på bägge sidor om murstocken. Som föreståndarinnor under min skoltid tjänstgjorde äldre fruar i samebyarna, främst sådana som ägde ett mindre antal renar. Det att föreståndarinnan kände barnen sen förut hade vissa nackdelar därför att samtliga barns släkttavlor var alltför kända för henne. Många utav barnen fick lida av det då rådande synsättet, som var lika bland samer som hos den bofasta befolkningen, det att människorna värderades efter sina tillgångar.
[…]
Hela min skolgång varade från år 1923 till 1926. På dessa fyra terminer hade jag att gå igenom hela undervisningsplanen. Detta ger en bild av den bakgrund och den undervisning som blev vår lott.
[…]
Nu i mogen ålder och efter lång tids livserfarenhet ser jag klart hur storsamhället då menade att samerna skulle bli. De har i stort sett lyckats med att få de renskötande samerna till passiva åskådare av sin vardag och sina barns framtid. I samhällsplaneringen har det tydligt framgått att om man administrativt skall lyckas styra en folkgrupp, måste denna folkgrupp invaggas till passivitet. Tendenser till samhällskritisk granskning måste undertryckas i denna grupp och dolda begåvningsresurser måste underkuvas med mindervärdig skolunderbyggnad.
[…]
Efter att jag slutade skolan våren 1926 ägnade jag mig helt åt mitt intresse, nämligen renskötseln. Jag började arbeta i renskogen redan vid nio års ålder och vid elva års ålder vallade jag ensam renhjorden på vårarna i 24 timmars pass vart tredje dygn, i all slags väder.

Då jag var tonåring var det omöjligt att ens tänka sig att få sin bärgning av någonting annat än av sitt fädersärvda yrke.
[…]
År 1931 kom jag till konfirmationsläsningen. […] Min konfirmationslärare ville få mig att lämna min näring och börja studera. Jag visste med bestämdhet att mina föräldrar aldrig skulle ge sitt samtycke till detta och även för mig var det så motbjudande, att jag aldrig hade en tanke ditåt. Varken guld eller gröna skogar skulle locka mig att göra mot min egen och mina föräldrars vilja.

När jag summerar mitt liv, där jag verkat aktivt i över femtio år, så blir ändå slutsatsen hur konstigt det än låter, att jag valde rätt den gången. Om jag ser tillbaka på min aktiva tid som renskötare, så måste jag ärligt erkänna att jag lyckats med mitt arbete. Visserligen var det fysiskt arbetssamt, men vad betydde det när man var fri som individ att bestämma själv sin arbetstakt. Detta har givit mig tillfredsställelse och arbetsglädje. Visserligen har jag förlorat hälsan, som jag aldrig får tillbaka, men min sjukdom är inte värre än att jag nästan kan leva ett normalt liv på ålderns dagar.