Ann-Katrin Tideström  |  
 f 1941
Egen presentation | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Ann-Katrin Tideström
Pressbild: Verbum & Cordia. Foto: Eja Dunder
 
Nedanstående artikel är skriven av Kerstin Anttila och publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) 2000-12-07.

När jag hör namnet Ann-Katrin Tideström så tänker jag på ljuvliga, nära, ibland magiska, radioprogram med ”vanliga” människor.
Hon har jobbat med vanliga människor i hela sitt radioliv.
Hon har fått norrbottningarna att berätta om sina liv i tal och i skrift – att tro på att deras liv är värda att berätta om och att de kan berätta.
– I början sa, inte minst kvinnorna, att ”inte är det något att berätta”, säger Ann-Katrin.

Ann-Katrin Tideström är stockholmstjej från början. Hon blev journalist i kårhusockupationens och almstridens tidevarv, närmare bestämt 1969. Då fick hon anställning på TRU (Television- och Radioutbildningar) i Stockholm för att producera kurser i matematik, geografi och psykologi. Människor skulle ges möjlighet att skaffa gymnasiekompetens i dessa ämnen.

– Efter en veckas radioutbildning var jag i gång och intervjuade psykologer! Det blev väldigt teoretiskt. Jag föreslog att vi skulle prata mer om människor än om råttexperiment som var moderna då. Men det var svårt att argumentera med psykologer, berättar Ann-Katrin.

Väckte intresse
Snart kom Ann-Katrin Tideström in på folkbildningsområdet, att producera material till studiecirklar. Hon diskuterade fram allmänbildande saker tillsammans med studieförbund och folkhögskolor och hamnade först i Västerbotten för att göra kursen Turistpraktika. Länsborna skulle via radio kunna utbilda sig inom turism, lära sig att kombinera jordbruk med turism. De kunde till exempel bli turistvärdar, ha stugby eller slöjda alster att sälja till turister.

Ann-Katrin producerade kurslitteratur och radioprogram där västerbottningarna själva var med och diskuterade.
– Det väckte ett väldigt intresse. Tidningarna följde upp vartenda program, säger hon.

Svår uppgift
Efter ett och ett halvt års pendlande mellan Stockholm och Västerbotten kom Ann-Katrin Tideström i början av 70-talet till Luleå för att göra en Turistpraktika för Norrbotten. Det visade sig blir en mycket svårare uppgift här. Det fanns ingen drivande person motsvarande den turistintendent som hade funnits i Västerbotten. Inte heller fanns här samma småskalighet lämplig för kombinationsturism.
– Här fanns stora basindustrier och stora turistanläggningar.
Kursen Bygd i förvandling blev Ann-Katrin Tideströms stora genombrott i Norrbotten. Med den skrevs industrialismens historia, berättelserna om när gruvbrytningen påbörjades, fackföreningar bildades och vägar byggdes. Den dokumentationen upphörde i Dalarna. Nu skrevs den norrbottniska historien.

Framtidsdiskussion
Ann-Katrin Tideström producerade studielitteratur och radioprogram.
– Jag hade samlat ihop folk från studieförbunden och andra kloka människor för att dra upp riktlinjerna.
Bygd i förvandling innehöll två huvudfrågor: Hur har det varit i Norrbotten? Hur ska det bli?
– Det var väldigt viktigt att få med framtidsdiskussionen, säger Ann-Katrin.

Över 5 000 norrbottningar gick studiecirkeln Bygd i förvandling. De forskade i sin egen och sin bygds historia. Boken ”Norrbotten Berättar 1” kom till.
– Boken är ett urval ur 3 000 manussidor som studiecirkeldeltagare och enskilda lämnade till TRU och Norrbottens Bildningsförbund.

Såg aldrig hinder
Jag bläddrar i Norrbotten Berättar. Inledningen är undertecknad av Ann-Katrin Tideström och den legendariske folkbildaren, Norrbottens Bildningsförbunds dåvarande konsulent, Bengt Andersson.

De två folkbildarna fann varandra också bortanför historieskrivandet. De fick två barn tillsammans. Nå, nog om det nu. Det här är ett utdrag ur en berättelse i Norrbotten berättar av studiecirkeldeltagare Harriet Westerberg i Alviksträsk: ”Min mormor var en liten rund gumma, otroligt rivande och energisk. Hon såg aldrig ett hinder som inte kunde övervinnas eller en motgång som inte kunde vändas i medgång. Jag minns henne alltid sittande med en stickstrumpa i fotogenlampans sken och ofta berättade hon då för mej vad hon varit med om som barn och vuxen. För hon tog hand om mej och fostrade upp mej när min mor blev sjuk, jag var då bara tre månader gammal. Mormor var då redan femtiosex år och hade varit änka i åtta år...

Vintern 1922 arbetade morfar med att köra grus på vägen Bälinge-Gäddvik. Det blev ett ras i grustäkten och han fick det över sej och omkom. Då stod min mormor där med åtta barn att ensam försörja och fostra. Fyra var minderåriga, en av flickorna var obotligt sjuk. Det var en tung plikt som lades på henne, med tanke på vad som fanns av pengar. Hon fick en liten s k livränta efter sin man och så det som kunde fås av ladugårdens tre kor och häst och några får.

Att goda förbindelser med omvärlden saknades, det hindrade henne inte att bryta isoleringen. Hon tog ut sin häst och spände för släden, åkte till Avan och handlade varor och hälsade på bekanta.”

Kvinnornas röst
Ann-Katrin Tideström berättar om hur hon kuskade runt Norrbotten med sin bandspelare. Hon hade köpt en bil för 1 000 kronor och blev stående med den redan på sin första resa – från Luleå till Piteå. En annan gång, en vinterdag med 30-gradig kyla, kom hon farande till Karesuando på sommardäck!
– Då fick jag rekommendationen att åka tillbaka dit där jag hör hemma, säger Ann-Katrin skrattande.
Hon hade emellertid lärt sig att älska Norrbotten och hade ingen tanke på att åtlyda uppmaningen.
Hon fortsatte med folkbildningen. En viktig sak för henne blev att få med de norrbottniska kvinnornas röst i etern, att försöka stärka dem att våga berätta sin historia.

Oerhört meningsfullt
Ann-Katrin berättar om ett brandtal i Piteå med budskapet att om Norrbottens historia ska kunna skrivas så måste kvinnorna vara med.
– Då klappade de kvinnor som fanns på plats i händerna!
– Gubbarna inom folkbildningen började kalla mig för ”TRUs lilla rödstrumpa”. Men det gjorde mig inget, jag blev stolt.

Skrivarkurs för Norrbotten blev nästa stora projekt för Ann-Katrin Tideström. Grunden till den var kursen Skapande svenska med Sven Nyberg och Britt Söderholm som dåvarande Tekniska högskolan i Luleå körde. Ann-Katrin följde upp alla möten där med radioprogram och sedan gjorde Sven, Britt och hon ett studiematerial. Det blev en massa skrivarcirklar i länet.
– Det kändes oerhört meningsfullt. Människor skrev sin egen historia. Men det blir ju besvärligt för samhället när många människor kan formulera sig, säger Ann-Katrin Tideström.

Om att vara kvinna
Efter skrivarkursen följde ett speciellt kvinnolivsprojekt. Ann-Katrin samlade ihop en kvinna från varje studieförbund och andra kloka kvinnor för att diskutera uppläggningen och gjorde sedan ett studiematerial.
– Jag inbjöd 15 kvinnor. 22 kom, säger hon med ett gott skratt.
Kvinnorna skulle inte bara diskutera sin historia utan också om detta att vara kvinna.
Ann-Katrin berättar att kvinnorna i kvinnolivscirklarna alla ville bygga monument över sina mor- och farmödrar innan de kom in på sig själva.
– De förklarade det med att de ju var de sista som kunde berätta om dem.
– Efter mormors och farmors historia kunde de börja berätta om hur det kändes att vara ensam på en gård med åtta barn och en väntande födsel till våren. Många män var i skogsarbete över veckorna. Några hade rest till Ryssland, säger Ann-Katrin.

Om kärlek och sorg
Ann-Katrin fick också kvinnorna att berätta om kärleken och sorgen – till exempel den barnlösas sorg.
Någon berättade om den stora sorgen över att inte ha fått studera vidare samtidigt som brodern med sämre läshuvud fick det. Det var en självklarhet för fadern i familjen att skolor inte var för flickor.
– Kvinnan som inte fick studera ville verkligen se till att hennes egna döttrar gjorde det och hon sa att när hon såg sina barnbarn så insåg hon att hennes kamp hade gett resultat.
Efter kvinnolivscirklarna gjorde Ann-Katrin program med invandrarkvinnor.
– Det var fantastiskt roligt! Deras berättelser hade stora likheter med de norrbottniska kvinnornas berättelser. Vi hade olika teman för samtalen. Det var födelse, död, längtan, modersmål och annat. Väldigt personligt, säger hon.

Hisnande
TRU blev UR (Utbildningsradion) med åren. Ann-Katrin fortsatte på sin inslagna väg. Det senaste som hon har gjort är ett nytt studiematerial omkring språk som heter ”Skriv och berätta! Berätta och skriv!” Till jul slutar hon på Utbildningsradion. Hon ser tacksamt tillbaka på sina radioår i Norrbotten. Hon säger:
– Jag har alltid fått gott om tid för mina program och jag har kunnat åka ut till människor. Det är något helt annat än att ringa upp eller göra program i studion. Människor har en sådan trygghet i sin egen miljö.
Hon säger att det känns hisnande och jättehärligt att sluta.
– Jag skulle gärna vilja skriva lite grann själv nu och undervisa i radio och skrivande.
– Jag vill övertyga unga blivande journalister om att det är möjligt att göra långa, samtalande program och om att det är de som måste ändra på det som inte är bra, säger Ann-Katrin Tideström.

KERSTIN ANTTILA