Bertil Köhler  |  
 
Författarskapet | Om författaren | Verkförteckning | Textprov
Bertil Köhler
©Norrbottens-Kuriren. Foto: Bernt Dimeus. | se större
 
Artikeln är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2010-04-14 under rubriken En mörk saga från Gällivare:

För femtio år sedan ansågs Bertil Köhlers författardebut Dödsmässa vara av särskilt intresse för Norrbotten. Köhler var en gällivarefödd journalist vid Arbetarbladet i Gävle, och förstlingsverket kom ut hos Bonniers. Anmälarna hade emellertid inga svårigheter att lokalisera handlingen till Gällivare. En del valde till och med att klassificera den mörka sagan som en nyckelroman.

Den suggestiva berättelsen markerade början på ett intressant men, skulle det visa sig, kort författarskap. Köhler skrev bara två romaner innan han lämnade journalistiken för ett arbete inom Boliden AB:s informationsverksamhet. Det var ett krävande jobb som fordrade att man var insatt i det man gjorde. För Köhlers del innebar det att sätta sig in i den kemiska industrin, biologin och förutsättningarna inom gruvrörelsen. Den prosaiska språkdräkten kom att hängas undan och författarens tankesätt trubbades av med åren. Under den tiden förlorades alltså förutsättningar att tänka litterärt. Köhler gick, som det brukar sägas om författare, inte längre omkring och formulerade berättelser i tanken. Sålunda tvingas vi hålla till godo med den idag svårfunna romanen Dödsmässa.
Här föreligger en gastkramande, gotisk historia som tar sin början vid en faster som dött. Minnet bubblade upp till ytan under författarens tid som journalist och vidrör en lokal vandringslegend om en lappuggla som flög in genom hennes fönster, varpå hon sakta tynade bort. Den verkliga sjukdomsorsaken var TBC. Boken måste emellertid förstås som en kör av plågade röster. En grupp människor som för en orkestrerad dialog med döden.

"Där fåglarna flyger in flyger livet ut", var en rad som nästan samtliga recensioner fastnade för. Förmodligen fann man denna flyktiga strof särskilt representativ för en pressande, sprängtät text, med små och få ventilerande holkhål. Dödsrädslan, ångesten, går som en grovt markerad tråd, genomsyrar hela handlingen i Köhlers debut.

Handlingen utspelar sig i en karg miljö med dimhöljda, vattensjuka myrar och ensliga byar. Där ligger Albertin på dödsbädden och hennes förestående död injagar den djupaste dödsångest hos hela hennes omgivning. Utom hos mor Ulrika. Ulrika har "förträfflighetsdjävulen som hyresgäst". Hon är ondskefullhetens personifierad. Med sjuklig tillfredsställelse söker jaga upp stämningen, inge fasa för döden och domedagsstämningar hos byborna.

Medan Albertin kämpar dödskampen i kökssoffan, under sin sista solnedgångstimme över Vasara, bjuder Ulrika till att göra bot och bättring. En lagårdsmässa arrangeras från en mjölkpall. Nu skall Mor Ulrika göra upp med sig själv. I detta psykotiska avsnitt kulminerar romanen, och det är en mycket stark höjdpunkt. Köhler berättar suggestivt, med djup inlevelse och nyanserat språk.

I ett annat, väsensskilt, avsnitt cyklar vi med Hjalmar genom en by som redan börjat drabbas av avfolkning. Döden eller urbaniseringen har dragit med sig människorna och lämnat husen tysta och förfallna. Man ser för sin inre syn allt i svart-vitt som vore det ett rörligt panorama av Sune Jonsson-bilder:

”Han tittar sig omkring och ser på de virkade dukarna. De är kärleksfullt – eller omsorgsfullt bara – flätade vid varandra med hårda knutar. Knut vid knut, som drömmar vid varandra […] Bara en enkel svart kam. Den är instucken i en svart hårborste på byrån. Bredvid den ligger ett sidenband, hårnålar och en finkam. Det är inte så mycket att utplåna, tänker han.”

Det är vackert så att det gör ont. Texten hugger tag och vemodet tar plats. Dödsmässan är en språkligt kristallklar och tematiskt kryptisk roman, mycket oförtjänt glömd. Kanske lever den ändå i Gällivarebornas minne? Där finns om inte annat många hållpunkter för lokaliseringen. Älven, sågverket, Ölbacken och Rökarna är några av dem. Kanske Dödsmässan rent av skulle kunna betecknas som en nyckelroman? Detta förtar i så fall inte bokens värde. Människorna är så fint och levande utmejslade att dikten inte kan ifrågasättas.

.