Andreas Labba  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Verkförteckning | Textprov
Andreas Labba
Foto: Rolf Ericson ©Norrbottens museum | se större
 
Denna presentation är skriven av Lars Thomasson, hedersdoktor vid Umeå universitet, och finns i tryck i Norrbottens museums årsbok Norrbotten 2005 under rubriken Andreas Labba och Lars Rensund – två samiska kulturarbetare ”lite vid sidan om” (s. 73 - 88). Länsbiblioteket tackar Lars Thomasson och Länsmuseet för rätten att publicera texten här på nytt.


Att vakna en morgon och vara berömd

[...]
Andreas fick sin bok Anta utgiven på Bonniers förlag hösten 1969. Den uppmärksamhet som då kom honom till del har säkert förunnats mycket få debutanter före honom. En över sextioårig same med det liv och den bildningsgång Andreas hade bakom sig söker inte var dag sin förläggare. Bonniers måste ha erbjudits något unikt, när manuskriptet lades fram, i fråga om såväl författaren själv som hans berättelse. Men han kom också i rätt tid. Kulturklimatet var då sådant, att det som uppfattades som ursprungligt och genuint fick ett nytt egenvärde. Det här sker ungefär samtidigt som Maja Ekelöf, städerskan och fembarnsmamman, slår det litterära Sverige med häpnad med sin prisbelönta bok Rapport från en skurhink (1970).

Anta handlar om de öden och äventyr som samepojken Anta får vara med om i förfluten tid. Några flyende pojk- och ungdomsår bildar ramberättelse. Vi möter Anta som tioåring. Det är uppbrottsstämning i sitan. Far ska flytta med huvuddelen av renhjorden österut, mot vinterlandet. Mor ska ha ansvar för restflocken, så att inte vargar och tjuvar kommer åt den. Anta och farfar ska göra henne sällskap, den ene för ung och den andre för gammal för att vara med i huvudarbetet. Och vid romanens slut möter vi ett nytt uppbrott. Anta leder hjorden. Mari, hans unga hustru, driver på den med sin hund och för raiden. Hennes föräldrar står kvar vid kåtan och ser after dem. De hör dem försvinna i fjärran. Snart hör de inte längre hundarna skälla eller ljudet från någon renbjällra. Allt var tyst. Flyttningsspåret var öppet ännu denna dag, men redan nästa morgon var det snöyra, så att ingenting kunde skönjas, inte ett enda spår.

Romanen innehåller utifrån sett enahanda händelser, det som tillhör samernas liv så som det flyter i årets ring med de återkommande flyttningarna från vinterland till sommarland, från sommarland till vinterland. Tälten ska rivas, ackjorna packas, härkarna selas, rajden ska gå. Ibland härjar rovdjuren, ibland är andra rentjuvar framme, olyckstillbud inträffar och besvärligheter uppstår. Men livet bjuder då och då också på stunder av idyll och lycka, kring lägerelden, då man får stoppa sin pipa, öppna sin snusdosa, sörpla i sig det värmande kaffet eller bara sträcka ut sig, medan köttgrytan puttrar och renarna betar i ro.

När orden bevarar sin egen kraft
Stoffet i Anta är inte okänt från andra skildringar och andra sammanhang. Berättelsen är enkel och okomplicerad, och språket därefter. Men det som Andreas Labba berättat ter sig genuint och äkta, att orden bevarat sin kraft och berättelsen sin mäktighet alla yttre former förutan. En kritiker har jämfört berättelsen med den isländska sagan. Och förvisso finns där likheter både i sättet att berätta och i replikföringen – i omskrivningar och upprepningar.

Bonden Heikkis son Jompa blir sparkad till döds av en häst och blir förd till hemmet. Heikki själv orkar inte berätta för sin hustru Maja vad som hänt, utan ber grannen Junti framföra dödsbudet till henne: ”Man gick in och drack kaffe. De var tysta och så sorgsna. Maja började fråga om inte Jompa kommer. Han var förstås och fångade ripor. Men då tog Junti lågmält till orda och han sa, att nog har stackars Jompa fångat ripor färdigt.”

På en och samma sida upprepar Andreas berättelsen om hur Vuolla dödar en varg: ” – Erik tystade hundarna och de for till kåtan. Han son Aslak kom ut för att titta på sin far och hans körren. De samtalade en stund där ute. Aslak berättade att Vuolla hade skidat ifatt en varg och dödat den. Han hade slagit den med staven tvärs över ryggen, så att den dött på fläcken.

– Erik talade inte mer om saken utan frågade hur hjorden betade. Vuolla svarade, att nog betade hjorden bra, men det hade kommit två vargar och han hade skidat efter den ena och hunnit upp den på andra sidan den stora myren där borta. Då hade han slagit den tvärs över ryggen med staven så att den stupat direkt.
- Erik frågade: Hann den göra skada?
Vuolla sade: En ren hade den dödat när jag kom. Men den hade ätit så mycket att den knappt kom någon vart. Då satte jag snabbt iväg efter den. Den kom inte långt innan jag hann upp den och slog den över korsryggen. Då föll den på bakkroppen. Nog försökte den hugga efter mig med tänderna, men jag drämde den i skallen med staven så att den blev tam.”

Ett annat stildrag i Anta ger ordet nog som Andreas stoppar in i olika sammanhang: nog går det, nog finns det, nog kan jag, och som här: Nog har Jompa fångat ripor färdigt, nog betar hjorden bra, nog försökte den hugga. Ibland får språket också ett bibliskt drag: Och det var kväll, och det blev natt.

Andreas Labbas författarbana blev tyvärr för kort
I en intervju med Andreas, som Björn Erik Höijer gjorde med honom strax efter debuten, förklarade Andreas, att han skulle fortsätta berättelsen om Anta. Det skedde också i Anta och Mari (1971), men Andreas dog under arbetet, och boken kom ut postumt. Boken ger dock ett halvfärdigt intryck, eftersom den fyllas ut med olika bidrag som inte tycktes höra samman med ramberättelsen i övrigt. Man skulle ha önskat att Andreas hade fått kraft att slutföra sin plan, som kanske hade omfattat en hel trilogi.

Anta och Mari har i den andra romandelen fått eget hem med alla de bekymmer och glädjeämnen det förde med sig, och livet flyter vidare så som det gör. Men Anta och Mari har, tycker jag, en tydligt mörkare underton. Och liksom Johan Turi ett halvt sekel tidigare fick stöd och hjälp av danskan Emelie Demant (senare Demant – Hatt) för att ge ut sin Muittalus samiid birra (Berättelse om samernas liv) har Andreas Labba också haft en kvinnlig medhjälpare i arbetet med Anta och Mari, prästfrun Ingeborg Malmgren från Lund, som svarar för den postuma utgivningen och sammanställningen av de bifogade debattinläggen. Hon återfanns en tid senare förolyckad, ihjälfrusen i norra Finland.

Men även för Anta fanns en lång förhistoria. Andreas skrev på sin gällivaresamiska dialekt. Hans text normaliserades till det antagna nordsamiska skrivsättet och översattes till svenska av Olavi Korhonen (senare professor i samiska i Umeå). Någon utgåva av Anta på samiska föreligger dock inte ännu.

Berömmelsen gav Andreas nytt livsmod
Anta mottoga mycket välvilligt av kritiken. Andreas kom i centrum som aldrig tidigare. Så som jag själv lärt känna Andreas gav framgången med Anta honom liksom ett nytt livsmod, en glädje som han tidigare kanske aldrig fått känna. Han fick på något sätt sin revansch och sin upprättelse. För han hade säkert flera gånger fått uppleva att i vissa sammanhang inte bli tagen riktigt på allvar vare sig bland andra samer eller i det svenska närsamhället. Det heter i högtidliga samiska sammanhang, att man som same har ett dubbelt kulturarv. Men det finns också för en del ett dubbelt främlingskap. Det var lätt att bli sedd lite ”uppifrån” från mer än ett håll som en ”turistlapp”, som inte hade så mycket att komma med då det gällde samekultur. Jag vågar säga det, därför att jag tycker mig själv ha fått bevittna det för Andreas del. Och Andreas ger själv ett talande exempel. Han uttrycker sig lite allmängiltigt, men det är säkert om sig själv han talar. ”Om en av oss vill yttra  sig vid ett sammanträde i en för honom viktig fråga, som legat i honom en lång tid, har han sitt problem klart i huvudet. Han känner sig säker och vill tala ut sin mening så att alla förstår honom. Han går fram till talarstolen men grips omedelbart av nervositet när han får se åhörarna fnissa och småle. Nu tvivlar han på sig själv och tappar orden som han förberett så väl. Åhörarna kan inte följa med, somliga tittar på varandra, blinkar och nickar, medan andra rynkar pannorna, skakar på huvudena och ser stränga ut. Man hör viskningar. O, vad han svamlar. Helt meningslöst. Talarens minne sviker honom nu helt och hållet. Han upprepar de punkter som han redan sagt och slutar tvärt med de enkla orden: Nu har jag inget mer att säga. Och så kom den allvarliga frågan, som kanske var viktig för hela samefolket, aldrig fram” (ur Anta och Mari).

Efter utgivningen av Anta vågar sig Andreas också in i den öppna samiska debatten. Han kritiserar naturligtvis gränsdragningen mellan renskötande och andra samer, som kunde ha renar men ändå inte tillhöra sameby. Det är bara de renskötande som kallas till lappfogdens sammanträden, påpekar han: ”Alla vi smårenägare, som hämtar vår huvudsakliga näring från slöjd, jakt, fiske och turism, behandlas som luft. Vi har inget forum, där vi kan lägga fram våra problem. Helt mot vår vilja tvingas vi till isolering. Vi får inte delta i AMS-arbeten, som fördelas genom lappväsendets försorg. Man säger till oss: Det är bara för renskötarna. Vi får inga nycklar till renvaktarstugorna, ingen restitution på bensinskatten till våra skotrar. Men vi är inte heller fullgoda svenskar. Vi får inte köpa tomten till vår stuga. Och SJ har skilt oss från övriga svenskar genom att sälja rabatterade biljetter till befolkningen i malmfälten, när de vill besöka oss här och ströva i vår natur, medan vi ödemarksbor ska betala full avgift, när vi reser till tätorten för att handla.”

Och på riksplanet deltog han i debatten kring en vattenreglering av Kaitumälvens  sjösystem och i frågan om Sjaunja fågelskyddsområde.
[...]