Antti Keksi  |  
 
Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Antti Keksi
Fotograf: Elina Kauppila | se större
 
Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

Vem var Antti Keksi? I Tornedalen vet man. Där har hans dikter lästs och sjungits i generationer. Men för det stora flertalet människor har 1600-talsskalden Anders Mickelsson Keksi förblivit okänd, liksom det mäktiga kväde han diktade om islossningen i Torne älv 1677.

Dikten hölls muntligt vid liv i flera generationer innan den slutligen upptecknades i mitten av 1700-talet. Keksis språk var tornedalsfinska och bäst klingar nog Kalevalaversen i original. Men för oss som inte behärskar språket finns en bra tolkning till svenska av Björn Collinder. Slående är diktens oerhörda friskhet, bevarad genom mer än trehundra år:

Skaparen har sänt oss sommar,
Herren hugnar oss med blida,
men Maria bringar barmark,
för ett flöde ifrån fjällen,
tar det ut i Torneälven.

Floden flyttar Simus holme,
dräper också Juusos oxe
tar en lägda i Lovikka,
gör Pajala ett ofog,
ger ett skär och tar en lägda,
stjälper skäret över ängen.

I vår tid förmedlar TV-bilderna dramatiken när isarna går. Älvarna svämmar över sina bräddar och far härjande fram med bebyggelse och människor. Men Keksis ”kamera” var knappast ett sämre verktyg än den moderna teknikens. Skickligt riktar han in den på den ena platsen efter den andra som den rasande flodvågen passerar på sin väg mot havet. Vi gör blixtvisiter i byar med klingande namn som Haapakylä, Kuivakangas, Särkijärvi, Käyräsvuopio. Har och var hörs gny och klagan över det ofattbara förstörelseverk, den syndaflod, som Herren har skickat ut över människorna.

Men Keksi är ingen undergångsskildrare, utan en humorist med skarp blick för tillvarons absurditeter. Vi kan alla känna igen oss. Det är i nödens stund vi prövas och blottar våra svagheter. Här finns dock inte utrymme för någon sentimentalitet. Det är roa oss han vill och de flesta medel är tillåtna. Det finns knappast någon situation som det inte går att utvinna en komisk poäng ur. Människan är så här, tycks han mena, förvisso ömkansvärd, men ofta just komisk och väl värd att skrattas åt:

Luttu gjorde fromma löften
Immo flinar i sitt fönster
Joonas tog med fart till fötter…

Rikemannen Momma och prästen Sirma får se stora delar av sina förmögenheter förödda av floden, i Juoksenki får bonden Juntti rädda sig upp i ett träd, där han i förkrosselse vänder sig till Gud och ”andaktsfullt lovar offra, att ge kyrkan sköna skänker om blott Herren hjälper honom att han hittar hemmet åter”.

Keksi skojar med allsköns skröpligheter hos människor han tycks ha studerat både utan och innan. När den väl uppblötta säden samlas på stranden blir den till malt och det bryggs öl. Snart är bonden Matti Håhl på fyllan, blir kännare på brygder och ser ett ”Kaanan i Karungi, ännu bättre brygd än Tyskland”, Han håller tal till sina söner och prisar ölets godhet:

Gode Maunu Martinpoika
potentat i Norra Botten!
Skönja sjön i Karunki,
där finns överflöd av ölbrygd,
bortom livliga Liakka,
invid Niskakoskis eda.

Fyllan tilltar, orden börjar tryta och han famlar efter lapskan: ”Jukest taal tjatsekortnet, juste vuolak sjattai puurist” (Ung. Sup nu av vattukornet som det blev gott öl av).Trots förödelsen kan man här och var trösta sig med något som floden fraktar med sig. Drivande hus och lador ger ved och gärdsgårdsvirke. Där vattnet grävt sig fram i nya fåror kan man på sina ställen fånga fisk i massor:

Där ficks fisk, som färsk förtärdes;
skäggen skeno skönt av fiskflott

Keksi har lämnat också ett annat kväde efter sig, något kortare till omfånget. Det är satiren om prosten Nikolaus, i verkligheten en kyrkoherde i Övertorneå församling. Om man ska tro Keksis dikt var Nikolaus inte en av de mera lysande inom sitt ämbete. Han läste uselt ur postillan och kunde än mindre få ihop en predikan. Dikten handlar om ett spratt som socknens ungar spelar den arme prästen. Utan att han märker det tar de sig in i prästgården där de plockar fram bibel, postilla, psalmbok och river sidorna ur dem. När han sedan står där i predikstolen och ska börja dagens mässa är tystnaden den enda han har att bjuda sin församling: ”Spillda blev de bästa ordspråk, morgonmässan helt vi miste, helga mannens levnadssaga helt och hållet blivit borta”, konstaterar Keksi:

Suckarna i kyrkan sorla,
gamlas ögon tårar flöda,
gummor gråta ganska gruvligt,
uti smyg de unga smila…

Med sina två kväden har Keksi gett oss en av de mest levande skildringar vi har av människa och vardag i ett förflutet Norrbotten. Vi stiger direkt ner i en annan tid och tar del av ett färgsprakande folkliv som det gestaltade sig i Tornedalen för över trehundra år sedan. Det kulturhistoriska värdet i dikterna blir därmed avsevärt. Med sin fantasi och gestaltningsförmåga överbryggar han tidsavståndet och gör oss delaktiga i något som vi annars får försöka läsa oss till mellan raderna i knastertorra arkivhandlingar.

Om människan Antti Keksi vet vi inte mycket. Tornedalsforskaren och språkmannen Erik Wahlberg har kartlagt det som kartläggas går av hans liv. Vi vet att han föddes 1622 i Övertorneå, att han var boden och indelt soldat, gift, fick fyra barn, varav ett av dem var ”dumbe och förlammat” (dövstum och förlamad). Sonen Anders var en av de många tornedalsynglingar som fick ge sina liv i Sveriges krig mot Danmark. 1705 dog Keksi, vid 83 års ålder.

”Feria 2 Juul efter Anders Mickelsson Keksi Testam allenast 15 öre” kan vi läsa i kyrkoräkenskaperna efter honom. ”Allenast 15 öre” kunde också ha varit allt han lämnat efter sig, om inte en muntlig tradition hade räddat ett par märkliga dikter från glömskan.