Fotograf okänd. | se större

Genom komminister H. Grundström och professor K.B. Wiklunds förenade omsorger är vår lapplitteratur sedan någon tid ett gott stycke rikare än hittills. Det viktiga tillskott, som framkommit, är Jokkmokknomaden Anta Piraks självbiografiska skildring.

I sitt förord betonar professor Wiklund det betydelsefulla i att numera för första gången en utförlig skildring föreligger från en lappmark, där det längre norrut mer eller mindre starkt utpräglade finska kulturinflytandet ej gör sig gällande utan där det genuint och ursprungligt lapska i såväl människotyp som levnadssätt och traditioner lever kvar. Ett dylikt ”rent” lappområde anser Wiklund börja redan någonstädes i Gällivare socken, och i Jokkmokks lappbyar är det moderna finska inflytandet, som väsentliggen förmedlats av söderut inflyttade nordlappar, tämligen eliminerat. Anta Pirak, som nu synes vara omkring 60 år, representerar sålunda i alla hänseenden den ålderdomligaste av de nutida lapska stammarna, den som lever i det inre av de svenska lappmarkerna inom södra Norrbottens och Västernorrlands län.

Denna medtävlare på den litterära banan till tornelappen Johan Turi är dock i övrigt icke enbart typisk. Han är en från det dåvarande Mittisuddens (numera Murjeks) lapplärarseminarium utexaminerad småskollärare, som i sin ungdom också arbetat i pedagogikens tjänst. Men det vittnar så mycket starkare för hans nomadnatur, att han av inga andra skäl än en obetvinglig önskan att äga och sköta renar gav sitt lärarkall på båten, fast han synes ha haft både lust och fallenhet för det. Och de teoretiska kunskaper, som han inhämtat under tre månaders nattvardsskola och fyra terminers seminarium, förefaller på ingen enda punkt att ha slagit sönder hans rent lapska horisont eller ha vidgat hans begrepp väsentligt utöver vad som är naturligt för en intelligent svensk fjällapp i våra dagar. Hans psykologi är, möjligen med undantag för en något minskad blyghet för främlingar (= svenskar), i stort sett typiskt lapsk med sin känsla av social och ekonomisk underlägsenhet men samtidigt med en outrotlig visshet om att den lille fattige lappen likväl är den store, rike svenskens överman i många stycken, både ifråga om moralisk oförvitlighet, kristligt sinnelag och naturlig kvickhet och knepighet. Att det ligger en viss objektiv sanning lika väl som ett välgörande plåster mot mindervärdeskomplex i denna inställning, torde envar som lärt känna riktiga nomadlappar kunna medgiva. Alldeles festligt kommer denna lapska psykologi fram i det kapitel, där Pirak skildrar sitt samarbete med renbeteskommissionen. När de olika renbetena i gränsfjällen skulle värderas, gick det mycket sakta, ”därför att överhetspersonerna mätte gräsmark och oduglig mark, stenhölster och dylikt och undantogo grus- stenpartier på fjälltopparna och troligen också jöklar. För vår del skulle det nog ha gått fort.”

Till de typiska lapska lynnesdrag, som Pirak här och där ger uttryck åt i sin skildring, hör också sinnet för naturens skönhet. Det är framför allt återseendet om våren med de vita fjälltopparna, som tycks verka mäktigt på de små nomaderna. Man går upp på fjället till enplats, varifrån man kan se vida omkring, ”sätter sig, ser och iakttager med beundran och glädje, hur fjällens toppar och tinnar på dessa kända trakter mest lysa vita.” Enkelt, rakt på sak och gripande är detta sagt – kanske också på originalspråket mindre stelbent, än det kommer fram i översättningen.

I övrigt är Piraks bok full av väl genomtänkta och samvetsgranna uppgifter om nomadlappens levnadssätt under alla skiften och aspekter. Renskötselns olika faser och detaljer från vallning och mjölkning till försäljning av kött och hudar återges med största saklighet och samtidigt på ett inifrån kommande sätt, som ger den rätta betoningen och innebörden åt alla enskildheter. Livet i kåtan och på flyttningen, barnens lekar och uppfostran, frieri och bröllop, samfundslivets både officiella och inofficiella former (de senare ej de minst viktiga) framställas på ett klart och koncist sätt. En stor mängd rent tekniska upplysningar, såsom om kåtabygge, tillverkandet av slädar och träkärl, om fiske, rovdjursjakt o.s.v., komplettera framställningen. Här förefaller det dock ofta, som om antingen Pirak eller hans översättare inte riktigt förmådde övervinna svårigheten vid själva beskrivandet. Den även i övrigt kännbara bristen på illustrationer blir i många dylika fall ytterst smärtsam för den, som vill i detalj tillgodogöra sig Piraks upplysningar. Om komminister Grundström varit i tillfälle att genomföra en konsekvent och otvetydig terminologi vid översättandet eller åtminstone försett skildringen med förklarande noter, skulle mycket ha varit vunnet. Som det nu är, måste man nog veta hur en ackja är byggd, för att förstå beskrivningen därav – och ändå stannar man ofta i tvivelsmål om enskildheterna, tills man t.ex. kommer underfund med vad ”de inre kanterna av kölen sneddas av utåt” eller ”endast i det översta sidobrädet göres ingen fog i övre kanten” skall betyda. I förra fallet menas att kölbrädans kanter på undersidan snedfasas, i det senare att en dylik snedfas hyvlas på alla sidobräderna, där de hopfogas med varandra, men naturligtvis ej på den översta brädans överkant, ”relingen” på den båtliknande ackjan. Nästan lika svårtydd blir den enkla skildringen av hur man skär till en kåtaduk, emedan de kilar, som in mellan de raka styckena för att göra duken vidare nedåt, kallas ”våder”, den övre hälften av kåtans tyghölje utan förklaring benämnes ”rökstycke”, och det lösa skynke, med vilken man efter behov täcker rököppningen, ges det nästan likalydande namnet ”rökfångsstycke”. Skildringen av hur flaskor och ”klövjekistor” tillverkas lämnar åtminstone mig i rätt stor ovisshet om huru de åsyftade föremålen i verkligheten äro beskaffade.

Det skulle alldeles givet löna sig att bättra den värdefulla skildringen på dessa punkter genom att skaffa fram ett antal ordentliga bilder, dels fotografier av föremålen, dels teckningar av de olika procedurerna, försedda med en kompletterande text, i vilken såväl de lapska termerna som en god översättning av desamma meddelades. Ett sådant häfte, utfört av Anta Pirak och komminister Grundström under professor Wiklunds överinseende, skulle i hög grad öka den nu utgivna skildringens värde och borde kanske kunna bekostas av samma samfund, som står för denna.

När det gäller lapplivets andliga företeelser synas inga svårigheter av ovan antydda slag ha gjort sig gällande. Det friskaste och omedelbaraste samband mellan föremål och uttryck råder här, vare sig nu Pirak själv eller hans tolk eller båda äro mera intresserade av det andliga livets detaljer än av allehanda materiella småsaker. Gång på gång i skildringen dyka typer av lapska kristna upp, oefterhärmliga i sin blandning av hedendom och evangelism. Djävulen besöker dem i form av en lurvig hund. Men de kunna också avstå från att äta kött för att icke deras ”kristendom skall försvagas”. Efter föräldrarnas berättelse återger Pirak historier från mitten av förra århundradet om trollkunniga lappar, som hålla björnfester och känna bruket av trumman och som i puraste övermod mana upp gamla käringar ur graven för att håna dem för deras ”mögliga tänder”. Han kan traditioner om silvergruvorna vid Silpatjåkko och kyrkhelgerna vid Alkavare – länge sedan öde och övergivna. Att han kan sägner om Stalo, Järnnäsan och ryssarna är då mindre underligt. Anta Pirak har själv sett ett spöke i månskenet, han har hört Lars Levi Laestadius´ ande predika utanför kåtan och mycket annat. Han är en kännare på det mystiska och talar som en sådan. Det är källskrift, som här presteras, ej ”uppteckningar”. ·                                                                                        E. Klein