Andrea Lundgren  |  
 
Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Andrea Lundgren
Foto: Ylva Sundgren | se större
 
Andrea Lundgren är en av de ovanligt få debutanter som förlagen presenterar 2010. Hennes debutbok, I tunga vintrars mage, som fått många och fina recensioner, är berättelsen om pojken Riga som fyra år gammal blir övergiven av sin mor. Bokens första del handlar om pojkens tröstlösa sökande efter mamman. I den andra delen har Riga hunnit fylla nitton år, en ung vuxen, alltid rädd och osäker. Så träffar han Charlie på en konstkurs, en stark och färgstark flicka…

I Landskrona-Posten (2010-01-14) skriver Therese Eriksson att romanen är en ”väldigt insiktsfull och fängslande skildring av barndomen och det lilla barnets upplevelser av tillvaron. Om sorgen, vreden och frustrationen”. Erik Löfvendahl avslutar sin recension i Svenska Dagbladet (2010-01-14) med orden: ”Detta är en debut som inte bara gestaltar ett människoöde och är vackert skriven, den är också provocerande på ett välgörande sätt, inte minst för att den skildrar en omanlig värld som faktiskt fortfarande mest efterfrågar determinerade, icke-grubblande män med muskler och viljekraft.”

Andrea Lundgrens andra roman, Glupahungern, är en släktkrönika om tre generationer kvinnor - Elina, Ingrid och hennes oefterlikneliga dotter Baba - och tar sin början i slutet på 1940-talet i utkanten av en liten by i Norrbotten. Jonas Thente, Dagens Nyheter (2014-03-20), låter sig imponeras: "Skildringar av de Norrbottniska skogarna, märgkylan och originalen är allt annat än sällsynta, men Lundgren har verkligen bäddat in sig i den mjuka mossan och doppat pennan i svartvattnet."

I Glupahungern är naturen besjälad. Om det skriver Paulina Helgeson i Svenska Dagbladet (2014-03-20): "Tjärnen och Trädet blir en bild av skogens bultande hjärta med precis rätt tonfall. Familjens öden är oupplösligt sammanflätade med skogen och det som gömmer sig djupt därinne. Den magiska realismen känns inte det minsta sökt, utan bilden av en tillvaro där människan hela tiden lever sida vid sida med det okända med bara en tunn hinna emellan blir självklar och bärande." Helgeson avslutar sin recension med att konstatera att Glupahungern är "en tilltalande roman, där saga och kärv norrbottnisk realism existerar i samma fruktbara symbios som Tjärnen och Trädet."