Ola F Nilsson  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov

Foto: Gisela Granberg | se större 		 
När vågorna piskats för höga och jag riskerar att gå i kvav, gjuter jag olja på dem. En bra och högst nödvändig metod, har det visat sig. Det brukar lugna sig då, mitt hav, så att jag, åtminstone för en stund under seglatsen kan andas ut och få en uppfattning om min position, min bäring. Fast hur jag än korrigerar kursen, var gång fylld av förhoppningar, så tycks jag aldrig komma hem. Allt djupare och vidare tycks havet bli för varje försök, allt avlägsnare himlen. Ack, ja. Högt är priset för klarsynen. Numera är jag försonad med tanken på, att det är här jag skall vara till dess att jag en dag, alltför angripen av röta och genomstungen av skeppsmask springer läck och sjunker till tystnaden i djupet av mig själv. Nåväl, min vän. Fram till dess seglar jag ehuruväl, stundom i medvind, så att det sjunger om fören, då är det gott att leva, och stundom kryssar jag, kämpar för att erövra var distansminut. När allt blir för svårt och oöverstigligt, när allt närmar sig kaos, när jag varken vet ut eller in, skopar jag alltså min olja på vågorna, underoljan, för att kunna stäva vidare. Verbum heter den på latin, om det intresserar dig att veta, vilket på svenska är detsamma som ord.

Ola F Nilsson, augusti 2008