Mikael Niemi  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Verkförteckning | Textprov
Mikael Niemi
Foto: Göran Ström | se större
 
Långt innan Populärmusik från Vittula erövrade världen hade Mikael Niemi debuterat inom två andra genrer: lyrik och rapportböcker. 1988 kom diktsamlingen Näsblod under högmässan och Mitt i skallen, en bok om gymnasieeleverna på Midskogsskolan i Luleå. Om dikterna skrev Göteborgs-Posten (1988-03-21) att: ”Mikael Niemis rättframma debutbok är en frisk nordanfläkt i den yngsta litteraturen.” Året därefter gav han ut två böcker: diktsamlingen Änglar med mausergevär och rapportboken Med rötter häruppe.
Romandebuten skedde med ungdomsboken Kyrkdjävulen (1994) och tre år senare kom Blodsugarna med samma huvudpersoner. Patrik Back skrev i Västerbottenskuriren (2002-04-20): ”Både Kyrkdjävulen och Blodsugarna är rysare med övernaturliga inslag, de innehåller monster och återuppståndna döda. Men även det lilla får plats, till exempelvis Mattis klämmande av finnar under morgontoaletten.”

För Populärmusik från Vittula fick han Augustpriset 2000. Boken blev en formidabel succé hos både läsare och kritiker – en riktig kioskvältare! Den har sålts i över 800 000 exemplar bara i Sverige. Romanen har också filmatiserats, blivit teater och översatts till ett tjugotal språk: grekiska, meänkieli, serbokroatiska och polska för att nu nämna några.

2004 kom Svålhålet och mottagandet blev blandat. ”Mikael Niemi är här en skrönaförtäljare av sällan skådat slag. Svålhålet är en hialös bok, ett lustfullt Aniara- eller Stjärnornas krig-äventyr ut i det kosmiska och okända, med väl kända pusselbitar, men på ett språk som med sin kvasivetenskapliga fantasifullhet går utanpå det mesta”, skrev Gunder Andersson i Aftonbladet (2004-09-13). Johan Lundberg, Svenska Dagbladet (2004-09-13) skrev: ”Vill man vara välvillig kan man säga att Mikael Niemi med Svålhålet undersöker de absoluta gränserna för berättandet och fabulerandet. Denna bok ökar därför nyfikenheten på hur han skall utvecklas som författare. Själv hoppas jag att han återvänder från rymden till Tornedalen.”

Det gjorde han också i nästa roman som bär den omisskännliga niemititeln: Mannen som dog som en lax (2006). Återigen har Mikael bytt genre. Till det yttre är boken en deckare, den mördade som dog som en lax är åldringen Martin Udde (= Niemi). En kvinnlig polis från Stockholm skickas till Pajala för att leda utredningen. Så småningom kommer det fram att Martin Udde knappast sörjs av någon. Han är en elak gubbe och motståndare till meänkieli, tornedalingarnas språk. Svenska Dagbladets recensent Magnus Persson (2006-09-04) lyfter fram ett aktuellt samhällsproblem som belyses i romanen: mordet på ett språk och en kultur. ”Niemi lyckas utmärkt med att balansera deckargenrens krav på spänning med utforskningen av språkets makt – och maktlöshet. Vad händer med en människa som förbjuds tala sitt modersmål? Vad händer när ens kulturella rötter förklaras mindervärdiga och värdelösa? Vad händer när denna skam införlivas med dig själv och du för den vidare till dina barn?”, skriver Magnus Persson.

2010 är det åter dags för en ungdomsroman, Skjut apelsinen, en bok som förfaller har hämtat inspiration från de skolmassakrer som förekommit under senare år på olika håll. Bokens huvudperson hatar sitt gymnasiums klassamhälle. Han bestämmer sig för att börja ett nytt liv; för att bli sedd gör han sig löjlig. Och han skriver våldsfyllda dikter. Men hans uppror är ofarligt. Den som är farlig är vännen Pål, vars hat bryter ner hans förstånd och gör honom beredd att begå ett illdåd. Ying Toijer – Nilsson skriver i Svenska Dagbladet (2010-04-27): ”Berättelsen bärs av ett språk som genomströmmas av kraft och energi, upproriskt som bokens handling. Där finns uttryck för äckel och plåga, men också en svart humor, som gör att man flabbar till mitt i eländet.”

.