Författarskapet
| Om författaren
| Kuriosa
| Verkförteckning
| Textprov
Erik Lindegren debuterade 1935 med diktsamlingen Posthum ungdom. Då var han redan upptagen med nästa projekt, diktsamlingen Mannen utan väg.
Han hade börjat umgås med de modernistiska författarna, exempelvis Artur Lundkvist och Elmer Diktonius. Erik började skriva vad han kallade brutna sonetter. ”Han ville skapa ett eget modernistiskt språk där han kunde fånga den trasiga och disharmoniska 1900-talsmänniskan”, skriver Åke Leif-Lundgren och Bert Linné i antologin Tiden snöar från trädet. Diktsamlingen Mannen utan väg har sedermera betecknats som en av 1900-talets viktigaste. Men inledningsvis bedömdes texterna så svåråtkomliga att Bonniers förlag refuserade honom 1939. Erik bekostade utgivningen med hjälp av ett banklån och gav ut boken på eget förlag 1942, i en upplaga på 200 exemplar. Vändpunkten kom när författarkollegan Karl Vennberg recenserade diktsamlingen. Han skrev i tidningen Arbetaren att dikterna glimmade av ”den stora lyrikens vulkaniska eld”. Bonniers förlag gav ut diktsamlingen 1945.
Vid en nyutgåva på nätet, förlaget Podium, skrev Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter (2000-01-16): ”Där borde den, och inte bara genom publiceringsformen, kunna finna även en yngre publik som har vaga kunskaper om Erik Lindegren eller inga alls. Djärvare lyrik har väl inte skrivits sedan den kom till och ingenting i den har förlorat sin kontakt med nuet. Det räcker med att ha obönhörliga krav på livet och inse hur de sviks för att känna igen desperationen i denna dikt”.
1992 instiftade Luleå kommun ett pris till minnet av Erik Lindegren. Priset delas ut vartannat år och syftet är att utmärka ett lyrikverk eller ett lyriskt författarskap, som ”av juryn funnits tillhöra det konstnärligt mest intressanta ur de senaste årens svenskspråkiga produktion”.
Det är få dikter i Eriks författarskap som kan knytas till Norrbotten, men Snöflöjt är en av dem.
 Foto: Lütfi Özkök |
Han hade börjat umgås med de modernistiska författarna, exempelvis Artur Lundkvist och Elmer Diktonius. Erik började skriva vad han kallade brutna sonetter. ”Han ville skapa ett eget modernistiskt språk där han kunde fånga den trasiga och disharmoniska 1900-talsmänniskan”, skriver Åke Leif-Lundgren och Bert Linné i antologin Tiden snöar från trädet. Diktsamlingen Mannen utan väg har sedermera betecknats som en av 1900-talets viktigaste. Men inledningsvis bedömdes texterna så svåråtkomliga att Bonniers förlag refuserade honom 1939. Erik bekostade utgivningen med hjälp av ett banklån och gav ut boken på eget förlag 1942, i en upplaga på 200 exemplar. Vändpunkten kom när författarkollegan Karl Vennberg recenserade diktsamlingen. Han skrev i tidningen Arbetaren att dikterna glimmade av ”den stora lyrikens vulkaniska eld”. Bonniers förlag gav ut diktsamlingen 1945.
Vid en nyutgåva på nätet, förlaget Podium, skrev Lars-Olof Franzén i Dagens Nyheter (2000-01-16): ”Där borde den, och inte bara genom publiceringsformen, kunna finna även en yngre publik som har vaga kunskaper om Erik Lindegren eller inga alls. Djärvare lyrik har väl inte skrivits sedan den kom till och ingenting i den har förlorat sin kontakt med nuet. Det räcker med att ha obönhörliga krav på livet och inse hur de sviks för att känna igen desperationen i denna dikt”.
1992 instiftade Luleå kommun ett pris till minnet av Erik Lindegren. Priset delas ut vartannat år och syftet är att utmärka ett lyrikverk eller ett lyriskt författarskap, som ”av juryn funnits tillhöra det konstnärligt mest intressanta ur de senaste årens svenskspråkiga produktion”.
Det är få dikter i Eriks författarskap som kan knytas till Norrbotten, men Snöflöjt är en av dem.