Författarskapet
| Om författaren
| Kuriosa
| Verkförteckning
| Textprov
Maria Vedin inspirerades att skriva lyrik i mogen ålder.
– Det var något som ställdes om. En textremsa började rulla i huvudet likt en elmätare som kunde ta emot texterna, säger hon.
Debuten kom 1993 med diktsamlingen En grupp av ögonblick, som recensenten Anders Cullhed kallade ”löftesrik” (Dagens Nyheter 1993-02-02). Och visst har Maria infriat förväntningarna.
I sin poesi använder Maria bilder från sin närhet: de reglerade vattendragen, naturen från byarna runt Jokkmokk där hon är uppvuxen och de relationer som skapades under barndomen.
– Byalivet och vattenkraften är ofta metaforer och bilder i det jag skriver men det är svårt att förmedla lokala referenser. I Ligga, till exempel, var vi tre familjer. Jämför det med bilden av Österlen, en plats med många människor som kan känna igen sig, säger Maria.
Om diktsamlingen, Ännu är min ryggrad full av dig, skriver Jenny Tunedal, Aftonbladet (2004-01-22): ”Genom hela sitt författarskap har Vedin skrivit dikter som liksom inte går med på någonting. Egensinnigt hävdar de sin rätt att vara något bortvända, inte så riktade mot läsaren, utan upptagna med sitt du, sina platser, sin längtan. Det är svårt att se igenom dem, och svårt att spegla sig. Sorgen, mer fläckig än ren, blir aldrig riktigt violinmättat drabbande, landskapet är inte storslaget. Rösten är alltför kylig, och bilderna för snävt beskurna. Det är något mycket fint med det.”
Om den sjunde diktsamlingen, Rummet med den gula solen (2005), skriver Maria Schottenius i Dagens Nyheter (2005-11-16) att ”Maria Vedins texter är korta och sidorna är luftiga. Hon har ett rakt, tveklöst tilltal, som gör läsaren fixerad. Redan i den första läsningen uppstår en berättelse och för varje ny läsning tätas den och mättas”.
Dikterna i Ge mig diesel (2007), menar Thomas Götselius i Dagens Nyheter (2007-09-12) "iscensätter en långsam panorering över existensens utmarker där de levande kommer i kontakt med de döda och de döda söker de levande. Var går gränsen? Hur ser övergången ut? Vedin skriver känsligt och ändå intensivt. Hon är melankoliker, men i den skapande fasen. Dieseln pumpar i blodströmmen. … Ge mig diesel liknar mest av allt ett ’stelnat melankoliskt preparat’, för att tala med bokens egna ord. Som sådant är det av yppersta klass”. För diktsamlingen tilldelades hon 100 000 kr ur Albert Bonniers stipendiefond med motiveringen ”För att Maria Vedins Ge mig diesel med humor och brutalitet, ro och oro, kyla och passion visar att människan är både livet och döden tillhörig och att hon inte kan förhålla sig entydig till någon av dem” (Svenska Dagbladet 2008-01-15).
I Maria Vedins diktsamling, Tusen sätt att dö (2009), vilar det ett oväntat lugn över inledningssviten och de två avslutande, skriver Hanna Nordenhök i Aftonbladet (2009-12-28): ”Stillsamma och väl avvägda, nästan strama, kärleksdikter. Om det inte vore för bokens andra och mycket upproriska svit kunde man tro att något radikalt förändrats i Vedins författarskap, som tidigare varit så upptaget av att införa olika stilistiska brott och kontaminationer i dikten.”
"Tusen sätt att dö arbetar framför allt med dikten som ett helhetskoncept där de enskilda delarna äger värde framför allt i relation till kommande material. Hon skriver också fram en slags platsens poesi; där den omgivande naturen både läker och sårar. Mitt i samlingen finns det en avdelning prosa som utan tvekan tillhör det mer säregna Vedin har skrivit; överhuvudtaget verkar hennes dikt glida in mot en swedenborgsk världsuppfattning”, skriver Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad (2009-08-04).
Om den senaste diktsamlingen På apornas planet (2011) skriver Lars Hedström i Norrbottens-Kuriren (2011-03-30): ”Det som är skönt med Maria Vedins dikter är hennes kompromisslösa position; hon står i ett ganska ödsligt norrbottniskt landskap och har en självklar blick som tar in hela världen. Ur denna isolering i ett kargt landskap får hon kontakt med de stora och sorgliga erfarenheterna. Hon är djupt förankrad i geografin och hennes dikter är överjordiskt sinnliga och träffande. Här finns inget gulligt, sockersött. Tro mig, den som läser hennes dikter får anstränga sig, försöka ta emot starka tankar om livet och döden, känslan av att inte höra hemma i den här dimensionen, den här versionen av mänskligt liv. Här finns alltid en annan tillflyktsort, en plats eller ett tillstånd som ger möjlighet att hantera det svåra som ligger förborgat i död och förtvivlan. Nya dimensioner öppnar sig, en sciencefiction-känsla av att det alltid finns andra möjligheter, efter livet, i livet och i döden.”
Utöver lyrik har Maria gett ut två novellsamlingar. Maria är mycket intresserad av science fiction och hon har skrivit flertalet noveller inom den genren, som bland annat har publicerats i Jules Verne-magasinet. Några är samlade i Sagor från en jordisk planet.
 Foto: Leif Nybom | se större |
– Det var något som ställdes om. En textremsa började rulla i huvudet likt en elmätare som kunde ta emot texterna, säger hon.
Debuten kom 1993 med diktsamlingen En grupp av ögonblick, som recensenten Anders Cullhed kallade ”löftesrik” (Dagens Nyheter 1993-02-02). Och visst har Maria infriat förväntningarna.
I sin poesi använder Maria bilder från sin närhet: de reglerade vattendragen, naturen från byarna runt Jokkmokk där hon är uppvuxen och de relationer som skapades under barndomen.
– Byalivet och vattenkraften är ofta metaforer och bilder i det jag skriver men det är svårt att förmedla lokala referenser. I Ligga, till exempel, var vi tre familjer. Jämför det med bilden av Österlen, en plats med många människor som kan känna igen sig, säger Maria.
Om diktsamlingen, Ännu är min ryggrad full av dig, skriver Jenny Tunedal, Aftonbladet (2004-01-22): ”Genom hela sitt författarskap har Vedin skrivit dikter som liksom inte går med på någonting. Egensinnigt hävdar de sin rätt att vara något bortvända, inte så riktade mot läsaren, utan upptagna med sitt du, sina platser, sin längtan. Det är svårt att se igenom dem, och svårt att spegla sig. Sorgen, mer fläckig än ren, blir aldrig riktigt violinmättat drabbande, landskapet är inte storslaget. Rösten är alltför kylig, och bilderna för snävt beskurna. Det är något mycket fint med det.”
Om den sjunde diktsamlingen, Rummet med den gula solen (2005), skriver Maria Schottenius i Dagens Nyheter (2005-11-16) att ”Maria Vedins texter är korta och sidorna är luftiga. Hon har ett rakt, tveklöst tilltal, som gör läsaren fixerad. Redan i den första läsningen uppstår en berättelse och för varje ny läsning tätas den och mättas”.
Dikterna i Ge mig diesel (2007), menar Thomas Götselius i Dagens Nyheter (2007-09-12) "iscensätter en långsam panorering över existensens utmarker där de levande kommer i kontakt med de döda och de döda söker de levande. Var går gränsen? Hur ser övergången ut? Vedin skriver känsligt och ändå intensivt. Hon är melankoliker, men i den skapande fasen. Dieseln pumpar i blodströmmen. … Ge mig diesel liknar mest av allt ett ’stelnat melankoliskt preparat’, för att tala med bokens egna ord. Som sådant är det av yppersta klass”. För diktsamlingen tilldelades hon 100 000 kr ur Albert Bonniers stipendiefond med motiveringen ”För att Maria Vedins Ge mig diesel med humor och brutalitet, ro och oro, kyla och passion visar att människan är både livet och döden tillhörig och att hon inte kan förhålla sig entydig till någon av dem” (Svenska Dagbladet 2008-01-15).
I Maria Vedins diktsamling, Tusen sätt att dö (2009), vilar det ett oväntat lugn över inledningssviten och de två avslutande, skriver Hanna Nordenhök i Aftonbladet (2009-12-28): ”Stillsamma och väl avvägda, nästan strama, kärleksdikter. Om det inte vore för bokens andra och mycket upproriska svit kunde man tro att något radikalt förändrats i Vedins författarskap, som tidigare varit så upptaget av att införa olika stilistiska brott och kontaminationer i dikten.”
"Tusen sätt att dö arbetar framför allt med dikten som ett helhetskoncept där de enskilda delarna äger värde framför allt i relation till kommande material. Hon skriver också fram en slags platsens poesi; där den omgivande naturen både läker och sårar. Mitt i samlingen finns det en avdelning prosa som utan tvekan tillhör det mer säregna Vedin har skrivit; överhuvudtaget verkar hennes dikt glida in mot en swedenborgsk världsuppfattning”, skriver Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad (2009-08-04).
Om den senaste diktsamlingen På apornas planet (2011) skriver Lars Hedström i Norrbottens-Kuriren (2011-03-30): ”Det som är skönt med Maria Vedins dikter är hennes kompromisslösa position; hon står i ett ganska ödsligt norrbottniskt landskap och har en självklar blick som tar in hela världen. Ur denna isolering i ett kargt landskap får hon kontakt med de stora och sorgliga erfarenheterna. Hon är djupt förankrad i geografin och hennes dikter är överjordiskt sinnliga och träffande. Här finns inget gulligt, sockersött. Tro mig, den som läser hennes dikter får anstränga sig, försöka ta emot starka tankar om livet och döden, känslan av att inte höra hemma i den här dimensionen, den här versionen av mänskligt liv. Här finns alltid en annan tillflyktsort, en plats eller ett tillstånd som ger möjlighet att hantera det svåra som ligger förborgat i död och förtvivlan. Nya dimensioner öppnar sig, en sciencefiction-känsla av att det alltid finns andra möjligheter, efter livet, i livet och i döden.”
Utöver lyrik har Maria gett ut två novellsamlingar. Maria är mycket intresserad av science fiction och hon har skrivit flertalet noveller inom den genren, som bland annat har publicerats i Jules Verne-magasinet. Några är samlade i Sagor från en jordisk planet.