©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd. | se större

”De satt där i sina bänkar, han och hans kamrater, de satt där med fukt i sina händer och skavde nackarna röda mot den hårdstärkta kragkanten. Läskostymens byxveck ståndade i vassa spetsar ut från benen, de nöp med fingrarna över knäna och hissade oupphörligt upp byxorna för att de skulle behålla sina pressveck. I likhet med brödernas därhemma.

I tvärbänkarna på motsatta sidan satt flickorna i sina vita långa klänningar. Spädknoppade små kvinnor med förväntansfull nyfikenhet, som tittade fram ibland under den högdragna minen. De sneglade över mot pojkarna, betraktade oförstående de vattenkammade hårtestarna med sina tuppkammar, som spretade åt alla håll, och log inåtvänt och hemlighetsfullt över just ingenting. Så som de sitt sina systrar göra.

Orgeltonerna brusade genom valven högt över deras huvuden. Solen glödde in genom de blyinfattade fönstren. Den ritade en bred rektangel av ljus över orgelpodiet, där de blanka piporna gnistrade i guld. Högt uppe i tornet ringde klockorna in deras ungdom. De reste sig i stärksaker och allt, och med blanka ögon tog de del i psalmen:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor” 

Luleå Domkyrka en vårdag för mer än sextio år sedan, en konfirmationsakt, speglad både som svettig uppkläddhet, förväntan och högtidligt farväl till barndomen. Stycket hör hemma i Gösta Höglunds självbiografiska debutroman Den blomstertid, en berättelse om pubertet och växande. Citatet visar hur långt den 27-årige debutanten Gösta Höglund har kommit i behärskandet av sitt medium. Med varsamma medel manar han fram den speciella stämning som vibrerar i kyrkorummet, de ungas nästan plågsamma själviakttagelse, och samtidigt den knappt förnimbara erotiska laddningen mitt i orgelbrus och klockklang.

Gösta Höglunds bok bemöttes överlag positivt, och han hälsades som en av fyrtiotalets nya litterära talanger. Visst fanns där också kritiska röster. En recensent ansåg boken rå, och syftade främst på sexualskildringarna. Omdömen av det slaget är starkt tidsbundna. Som läsare i dag noterar man den samvetsgranna och känsliga behandlingen av ämnet, de många fina miljöskildringarna, den noggranna psykologin, det journalistiskt enkla, men ändå personliga språket – det är ingen tillfällighet att en av Höglunds förebilder och idoler var Ernest Hemingway.

Den blomstertid är inte minst en betydande arbetsskildring. Det som i skepnad av en ceremoni kallad konfirmation betecknar slutet på en epok, barndomen, och inledningen på en annan, vuxenlivet, innebär enligt författaren ”en fundamental omvälvning i känslans regioner”. Berättelsens kraftcentrum finns ”i skärningspunkten mellan tillståndet försörjande och försörjd”. Att bli en försörjande är ju det avgörande steget mot vuxenskapet. Steget innebär bland annat att tvingas söka arbete, att med bultande hjärta gå till sin första arbetsdag, och försöka föreställa karsk fast man ännu bara är en osäker fjortonårig yngling.

”En båt med styckegods låg väntande vid södra kajen. Ja, det fanns arbete för de karlar, som förstod att passa tillfället. Han blev lite knäsvag, när han såg skocken av väntande arbetare. Stora karlar i nötta urblekta överdragskläder stod där och hängde över staketet. Flera arbetare låg där utsträckta i gräset och väntade och rökte och tittade ut genom spjälorna på nykomlingarna. Det var det nyktra Allvaret han såg. Därför blev han lite knäsvag, och därför knappade han in på stegen.”

Gösta Höglund var alltså en av de författare som det knöts stora förhoppningar till, och de följande åren såg onekligen mycket lovande ut. En jämn ström av prosaberättelser kom på Lars Hökerbergs bokförlag i Stockholm. 1945 fick han sitt publika genombrott med romanen Blod och eld, en initierad skildring av människor i Frälsningsarmén. Han vann med den också kritikernas respekt. Ivar Harrie talade om romanen som ”ett ovanligt arbete”, ingen hade tidigare med sådan sakkunskap skildrat denna miljö. Och Gösta Höglund hade verkligen de bästa förutsättningar att skriva romanen om frälsningsarmén. Mamman var sedan ungdomen frälsningssoldat och Gösta hade levt med i rörelsen under hela uppväxttiden, bland annat hade han varit en duktig blåsare i dess hornorkester.

På romanen Blod och eld följde ytterligare ett par prosaböcker, novellsamlingen Svar i plågan 1945, och romanen Det brinner 1946. Efter diktsamlingen Gud och slav året därpå tystnade han och det skulle dröja över trettio år innan han gav ut en bok igen.

Gösta Höglund var son till den kraftfulle och framgångsrike Luleåborgaren Karl Höglund, grundare av familjeföretaget Höglunds skrot AB. Göstas far, som ursprungligen var finländare, hade efter världskrigets slut gjort sig en förmögenhet på att köpa och sälja järnskrot. Han har beskrivits som en dominant husfar som under perioder av alkoholmissbruk förde skräckregemente i familjen. Moderns varma religiositet och kärlek utgjorde en motvikt, liksom den gemenskap barnen blev delaktiga igenom hennes engagemang i Frälsningsarmén. Efter en religiös kris slutade fadern helt att dricka. I uppsatsen Gud och jag berättar Gösta om hans kamp mot alkoholbegäret.

Han böjde knä hos metodisterna, som med tiden fick en förträfflig recitatör och en ekonomiskt rättrogen medlem. Med en femtioback vichyvatten botade han sin skriande sprittarm och när han övergav cigarrerna kom paketen med utsökta konfektyrer från Arvid Nordquist i kungens stad. Våren därpå i blommens tid gick han kring på trädgårdslandet och boffade ner alla cigarrstumpar som kom upp efter höstens ”nikotinsådd”.

Karl Höglund hoppades att sönerna skulle stanna kvar i företaget och i sinom tid ta över. Den näst yngste sonen Gösta skulle dock visa sig ha andra ambitioner. 1937, vid tjugotre års ålder, gav han på Lindqvists förlag ut en pojkbok med titeln Idrottsgrabben Tjobben har ordet, en berättelse om några pojkar och deras idrottsförening. Året därpå kom försöksballong nummer två i form av diktsamlingen Unga tankar, ett lite trubbigt försök att skriva dikt i Runebergs efterföljd. Den har främst sitt intresse genom att den föregriper en avgörande händelse i Gösta Höglunds eget liv. I en heroiskt upplagd dikt som klingar av Fänrik Stål drar hans hjälte ut i frivillig strid:

En främling måhända kämpastark,
då han stolt drog ut i krig
redo att strida på blodbestänkt mark
villig att offra sig 

Följande år, vintern 1939-40, när Finlands frihet ansågs hotad av Sovjetunionen organiserades frikårer i Sverige för att delta i striden på Finlands sida. Författarna Harry Martinson och Eyvind Johnson åkte runt i landet och uppmanade svenskar att ansluta sig. En av dem som gick med var Gösta Höglund. En starkt bidragande orsak var – utöver appellen från de beundrade författarna – att pappan varit flykting från finska inbördeskriget och ofta hävdat att ”Finlands sak är vår”.

Vid Märkäjärvi blev han allvarligt sårad, många av kamraterna i förbandet fick sätta livet till. Gösta fördes till Karolinska sjukhuset i Stockholm med en svårt sargad arm. Eftervården sköttes av en sjukgymnast vid namn Kajsa Lövgrén. Det blev snart förälskelse mellan vårdare och patient, så småningom också giftermål. Kajsa visade sig vara en intellektuellt begåvad kvinna med många kontakter bland författarna och konstnärerna i Stockholm.

Det behöver knappas sägas vilken betydelse relationen med Kajsa hade för den helt oetablerade norrbottningen Gösta Höglund, när han nu skulle slå sig fram som författare i huvudstaden.

Gösta Höglunds litterära produktion blev inte stor till omfånget, men den har i sina bästa stycken en kvalitet som bara en rikt utrustad författarbegåvning når upp till. Någonting kom i vägen för hans skapande. Han fick psykiska problem, kanske en följd av krigsupplevelserna, kanske en konsekvens av den komplicerade relationen till fadern, antydd i några dikter i samlingen Gud och slav.

Han tillbringade många år på Ulleråkers sjukhus för att hela sina trasiga nerver. I den miljön samlade han sig slutligen till en litterär återkomst som hälsades med entusiasm av de kritiker som ännu mindes honom. Dagar förbi kallade han sin lilla bok, en samling berättelser kring människoöden han mött under sina instängda år. Då och då blev det också poesi. Bland de efterlämnade papperen har vi funnit den här, lite frödingskt melankoliska ”Färgvisa”.

Jag la mig ner i gräset
blind för de blommor som blöda
Grönt hav, grönt ljus
gröna kullars tröst
grön lins för kärlekens röda 

Och bortom din nästa linje
går annan fägring att föda
Blå nejd, blått hav
blånad dynings land
blå lins för kärlekens röda 

Så ensam i sommarens hage
är fågeln och människans möda
Gul sol, grönt liv
blå längtans hopp
och kärlekens färg den röda