Bengt V Wall  |  
 
Författarskapet | Verkförteckning | Textprov
Bengt V Wall
©Norrbottens-Kuriren. Självporträtt. | se större
 
 

Bengt V Wall
(1916 - 1998)


Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

Jag betraktar mig i första hand som dramatiker och prosaförfattare, i andra hand som poet, säger Bengt V Wall, idag 76 år och fortfarande en mycket aktiv skriftställare. I den senaste boken, Röda villan, med utgivningsåret 1992, söker han reda ut några av rottrådarna i ett snart 50-årigt författarliv.

Vid sidan av skrivandet har Bengt V Wall alltid målat och musicerat. Han är något av en renässansmänniska som ständigt spränger ramarna för vad en författare ”bör” syssla med. Mångsidigheten har följt honom genom åren. Under studietiden i Uppsala på 30-talet satt han första fiol i akademiska kapellet under Hugo Alfvén. På 60-talet grundade han Stockholms kyrkoopera. Som operaförfattare har han arbetat tillsammans med många av våra främsta kompositörer.

– Jag växte upp i ett hem med böcker, inte bara skönlitterära, med musik- och sångarglädje, med respekt för konst och vetenskap. Jag var på många sätt gynnad. Boden, fästningsstad och järnvägsknutpunkt, hade människor med kulturella anknytningar åt alla håll. I släkten fanns folk med politiska och litterära intressen. En morbror i Haparanda, Oscar Rönnbäck, var journalist och författare, skrev barnböcker.

Mamman läste ständigt böcker för honom från det han var liten. När han sedan började skolan, så hände det lustiga att han helt enkelt vägrade lära sig läsa och skriva. Den förtvivlade lärarinnan ringde och undrade vad som var att göra och man enades klokt om att det skulle få komma av sig självt, ”han var ju så envis den där pojken”.

– Anledningen till min läsvägran var helt enkelt att jag tyckte att det var så roligt när mamma läste för mig, medan jag satt på golvet med mina färgkritor och tennsoldater. Efter något halvår började jag i alla fall att läsa efter en och annan påtryckning från pappa. Han menade att det bara var vildar och barbarer som inte kunde läsa!

– Men det var också någon sorts psykologisk motvilja i det hela. Jag vägrade sedan också att lära mig välskrivning, jag var också dålig i rättstavning. Det fanns ingenting som tydde på att jag skulle bli författare, frånsett att jag alltid hittade på saker, nästa oavbrutet. Mitt första litterära försök om man kan kalla det så, kom tidigt. Jag blev kär i en flicka som hette Harriet och till henne skrev jag kärleksdikter, illa stavade förstås, som jag stoppade i hennes brevlåda varje kväll innan jag gick och lade mig. Vi följdes åt till skolan och jag bar hennes skolväska. Sedan blev vi osams och jag knuffade omkull henne i en snödriva.

Han kan inte erinra sig när beslutet att bli författare börjar mogna fram. Egentligen bestämde han sig aldrig för att bli författare eller konstnär, han ”blev” det, som han säger. Under realskoletiden skrev han pjäser, komedier och revyer. När han sedan kom till gymnasiet i Luleå blev det förutom en del försök i tragedigenren berättelser och dikter, några fick han publicerade i Norrbottens-Kuriren. Han gick upp till chefsredaktören Hugo Lindgren, som för övrigt själv skrev dikter, och visade sina alster för honom. Bengt minns:
– Han sa att en sån här ska du ha en 4,50 för och sedan gick jag ner till faktorn, som förresten var Swedenborgian, och jag sa att faktorn ska skriva på här. Vad får du för en sån här då? – 4,50, svarade jag. Nej, då har han lurat dig, sa han och tog fram en sån där man mäter rader med: Du ska ha 6,20 för den här! – Det törs jag inte säja, sa jag. Det gör jag, sa han och skrev 6,20. Gå upp till kassan! 

Alla författare börjar som epigoner, härmar mönster som finns. Bengt V Wall hade ett par goda sådana, den ena var Fröding i poesin och den andra var August Strindberg i prosan och dramatiken. Den litteräre morbrodern skänkte honom Hagbergs översättningar av Shakespeares pjäser, som han läste och försökte efterbilda.

Efter studentexamen och militärtjänst blev det akademiska studier i Uppsala i humanistiska ämnen, detta trots att hans stora intressen då var matematik och fysik. En god vän som var helklassiker hade gjort djupt intryck på honom då han sagt att en framtid utan humanister kommer att bli barbarisk. Snart kom kriget och ändrade på allting. Han kom till Karlberg och blev fänrik, skickades upp till finska gränsen. Om krigstiden och ungdomstiden har han berättat i några romaner.

Som författare brukar Bengt V Wall betraktas som pessimist. Man brukar tala om hans svartsyn. Själv säger han att den tidigt grundlades i insikten om kommunismens och nazismens ondska, som inte var enastående i världshistorien. Han var också starkt påverkad av Schopenhauers pessimism och Freuds psykoanalys. Det han ständigt diskuterar i sina dikter, dramer och numera allt oftare debattinlägg, är människans möjligheter i en mycket snabbt föränderlig värld. Han upptas av de moraliska konflikter som främst den tekniska utvecklingen skapar. Om kulturen säger han att den på grund av det politiska förtrycket tvingats till en underordnad ställning, som förhindrar den att vara den positiva makt den kan och bör vara i samhällslivet.

  – Visst är vi ”moderna människor”, men den mänskliga utvecklingen har tagit 1-2 miljoner år, beroende på hur vi räknar och från alla dessa tusentals föregångare bär vi med oss ett arv. Inte heller finns det anledning tro att människans utveckling är avslutad med oss. Ingen art skapas färdigt på den korta tiden. Från de första små ödlorna till jätteödlorna tog det mellan 150-200 miljoner år. Men hur lång tid har vi kvar? Vi kommer att utplåna oss själva. Jag menar, det är oundvikligt.

För att kunna skriva, måla, eller vara skapande på annat sätt krävs regelbundenhet, avskildhet och lugn. Bengt V Wall har byggt ett eget arbetshus på tomten i Österskär där han bor om somrarna. Hans arbetsdag ser nästan alltid likadan ut.

– Jag vaknar varje morgon med en stor arbetslust. Så har det varit hela mitt liv. Jag är en tidig morgonmänniska, om somrarna är jag uppe halv fem, fem… När jag går genom trädgården ner mot arbetshuset, vet jag inte alltid vad jag ska skriva, men när jag sätter mig ner och får fram ett vitt papper och blyertspenna, så är det en effekt som liknar den där som man ser på film. Det utplånas en bild och annan framträder.

– Sen har jag ofta en känsla, jag är ju en intuitiv författare, att det sitter någon inne i mig och skriver åt mig. Jag känner mig som en sekreterare. Det finns både inslag av spontanitet och disciplinerat arbete i mitt skapande.

Han är emotionellt starkt knuten till Norrbotten, till Luleå och skärgården där familjen vistades mycket om somrarna, till Tornedalen, och naturligtvis främst till hemstaden Boden med omgivningar. Han läser ur en nyskriven dikt:

Här står jag åter.
På andra sidan Avan,
där vita och gula näckrosor blommar,
låg mitt hem.
Bakom Hushållsskolan,
som inte längre finns,
ser jag vårt hus, som inte längre finns.
Jag ser fönstren…
Bakom det där,
som inte längre finns,
anar jag chiffonjén:
Pappa sitter lutad
över sina försäkringar.
”Strykjärnet”,
som huset kallades
på grund av sin egenartade form…

Här står jag åter.
Järnvägsbanken är densamma.
Vattnet är detsamma.
Bäcken, som sorlar under järnvägsbron,
som drar sin krusning längs stranden,
är densamma.                  

Men jag?

– Allt detta spelar en stor roll, men jag är egentligen inte norrbottensförfattare. Jag har skrivit ett fåtal dikter, noveller, som har direkt norrbottensbakgrund. Norrbotten är ju inte något annat än en del av världen! Det är samma problem, samma människor…