Artur Landfors  |  
 
Författarskapet | Verkförteckning | Textprov
Artur Landfors
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd. | se större
 
Artur Landfors
(1888 - 1973)

Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

Arthur Landfors har kallats Sveriges främsta emigrantdiktare. Under många decennier från tiotalet och framåt var han ett välbekant namn för svenskamerikanerna i USA, genom sina dikter och reportage i tidningar som Nya Sverige, Arbetaren, Nordstjernan.

Poesidebuten skedde 1915, tre år efter ankomsten till Amerika med ett par dikter i Bostontidningen Nya Sverige. Den ena var en plädering för arbetarnas sak och den andra en kärleksfull vårdikt. Redan här visar han upp de två sidor av sitt författartemperament som följs åt genom hela hans diktning. Den ena är proletärdiktaren och agitatorn, den andra är den veka och lite vemodiga poeten som gärna återkallar minnen från hemlandet:

Nu blomma de häggarna där hemma,
och doften är rusande stark.
Och junivindarna sålla
med blomsnö min hemgårds mark.

Nu segla de skyarna där hemma,
och himmelen är välvande vid.
Och solen ger glans över sjöar
och stänkt mellan hängen i lid.
Nu segla de skyarna där hemma.

Arthur Landfors var född 1888 i Edefors utanför Boden. Föräldrarna var skuldsatta småbrukare och sonen fick tidigt börja delta i familjens försörjning. Den magra lönen under vintrar i hårt skogsarbete gick oavkortad till dryga avbetalningar på gården. I prosaskissen Självbiografiskt har han skrivit:
”Jag betraktade mig sämre ställd än en dräng… var man ute i arbete skulle det man tjänade slängas ned i det Ginnungagap som kallas amortering.”

Skolgången blev summarisk, men han lärde sig snabbt att läsa och skriva. Några tidiga diktförsök präntades ner mellan raderna i begagnade skrivböcker, ibland fick ett takspån duga att skriva på. Tillgången till böcker var minst sagt begränsad och det gällde att ta vara på varje tillfälle till läsning. Han har till exempel berättat om den obeskrivliga lyckan att komma in i ett hus, där väggarna var tapetserade med tidningar. När han i 13-årsåldern började sin första vinter i timmerskogen hade han trots allt lyckats få med sig en bok i proviantkistan, Karl den Tolftes Värja. I Självbiografiskt berättar han: "Det skulle bli vinterns stora händelse, vinterns äventyr. Hur länge skulle äventyret vara? Det måste vara så länge som möjligt! Därför fick jag ta boken i små, små portioner, bara några sidor varje kväll, dubbelt så många på söndagarna. Och för att de sidorna skulle vara länge fick jag läsa sakta och dröja vid varje ord. Visserligen kunde jag läsa om boken, men då kunde den aldrig bli vad den varit första gången, när jag ännu inte visste vad utgången skulle bli. Det var den stora hemligheten som måste bevaras till sista sidan. Men hur sparsamt jag än vände bladen så blev den lästa delen kvickt större än den olästa. Jag önskade att boken varit dubbelt så stor, tiodubbelt så stor. Tänk om man haft så många böcker man ville läsa! Hur härligt skulle inte livet då ha varit!"

Arthur Landfors stod nykterhetsrörelsen nära hela sitt liv. Redan i 15-årsåldern värvades han till IOGT hemma i Edefors. Han har berättat om det första mötet i logen som en initiationsrit, där han blev upptagen i de vuxnas led med idel handskakningar. Det var någonting helt annat än frikyrkomötena han tidigare bevistat, konstaterade han rörd i en minnesanteckning.

I föreningslivet lärde han sig självdisciplin och studieteknik. Tillsammans med vännen Reinhold Enge började han studera litteratur om arbetarrörelsen och människans utveckling. Vänskapen med Reinhold betydde mycket för den unge Arthur och det var ett hårt slag när kamraten tog sitt liv, svårt tuberkulossjuk och utan pengar till vård.

1912 kunde Arthur Landfors äntligen emigrera till USA, där han bosatte sig utanför Boston i staten Massachusetts. För första gången i sitt liv fick han ett arbete som gav pengar över sedan mat och hyra var betalda. Han hade nu möjligheter att köpa en del av de böcker han så länge velat äga. Från den svenska bokhandeln i New York beställde han verk av Dan Andersson och Ture Nerman. Han utbildade sig till målare, eller ”plankstrykare” som han själv sa, ett yrke som han behöll livet ut.

Arthur Landfors första diktsamling, Från smältugnen, 1932, innehöll många dikter från proletärens vardag. Han kunde skriva direkt utifrån egna erfarenheter och dikterna fick en äkthet och trovärdighet som var en del av deras styrka. I en dikt låter han den arbetslöse föra talan, en av de många som får gå när nya effektiva maskiner sätts in i den mänskliga arbetskraftens ställe. Bittert frågar arbetaren om inte också han har en rättmätig andel av landets rikedomar:

Är jag ännu mänska gudars like, är jag ännu värd
att nämnas bland de fries tal?
jag som ödmjukt tigger om min rätt att leva hos
den, som mina mödors frukter stal
jag som går här arm och fattig, jag som svälter
i all rikedom…

Dikten ”Söndagen den 27:de” var tillägnad de italienska invandrarna Sacco och Vanzetti som 1927 avrättades mot sitt nekande, dömda för mord i en av historiens skamligare rättsprocesser. Med sin återhållna vrede uttryckte dikten vad många invandrare och arbetare i USA kände inför ett korrupt rättssystem. Den fattige hade ingen rätt i ett samhälle styrt av kapitalet. Han rasar mot det ”fria Amerika” där ingen vågar göra något som inte Wall Street bestämt:

Man kan trotsa lagarna, man kan trotsa påven,
man kan trotsa Gud,
men inte Wall Street, ty Wall Street är mäktigt.

I dikten ”Flannigan” skildrar han med ironi den medelamerikanske arbetaren som fått det materiellt bra och slagit sig till ro. Vardagskampen angår honom inte längre. Varför skulle han engagera sig, när han ändå har allt en själ kan önska:

Tre mål mat varenda dag och biffstek på söndagarna,
varför skulle du då bry dig om sådan som människans
rättigheter,
och ett bättre samhälle?

Många av Arthur Landfors dikter handlar om invandrarskapet, om den smärtsamma processen att bli omplanterad i en främmande miljö. Träd som bara grönska, var den symboliska titeln på hans andra diktsamling. I titeldikten talar han om trädet som omplanteras, grönskar vart år, men som aldrig blir rotat eller bär frukt. På liknande sätt är det, säger han, med alla invandrare som slitits loss från den jord och kultur de en gång tillhörde:

Vi kommit hit från gamla världen,
vi rycktes upp, vi sletos loss
ifrån den jord som fostrat oss,
från den miljö, från den kultur
som vi en gång har sprungit ur.

En plats i solen här vi fingo,
men sällan våra rötter gingo
nog djupt igen i jorden ner
att taga mot den kraft den ger.

Hur rik den nya än må vara,
blir vi förkrympta plantor bara.

I immigrantkretsar kritiserades Landfors dikter ibland för att vara alltför mörka och pessimistiska. Visst skulle man skriva om sin hemlängtan, men att berätta om kluvenhet och främlingskap var att gå för långt. Det bröt av mot den förnöjsamma anpassning som var ett ideal frö de flesta. Men Landfors ville inte ljuga. Hans dikter beskrev invandrarskapet som det var, utan den självcensur som många andra emigrantdiktare underkastade sig.

Arthur Landfors behöll livet igenom kontakten med hemlandet. Han fick vänner bland de rikssvenska författarna och hade en rik brevväxling med många av dem. Tre gånger reste han till Sverige för att återse sin barndoms trakter och träffa släkt och vänner. Intryck och stämningar från resorna dröjde länge kvar i hans inre och blev så småningom till poesi. I den starkt känslosamma dikten ”På tåget Stockholm-Boden” sitter han i tågkupéns värme och blickar ut över det norrbottniska vinterlandskapet. Han minns hur han en gång stått där ute och sett tågen gå förbi och föreställt sig alla lyckliga människor i glada samtal inne i kupén på resa någonstans, medan han själv var utanför med ”en tröttkörd häst, ett lass, en myr och mörkningen som föll”.

Nu var det jag som satt bekvämt och varmt
här i kupén och såg en fora gå
förbi på slätten där i vinterljuset.
För en minut det var ej utan att
jag velat byta, velat sitta där
och känna viddens sugning, vinterns bett
och höra medens gnissling emot vägen
och skönja dragarns varma andedräkt
som moln gå upp mot dagens vintersky
och se hans länders spänstighet och rytm,
när emot lokans trä sin tyngd han lade.

Vad detta vinterlandskap ändå drog,
dess smala vägar mellan gråa gårdar.
De vägarna var mina, det var där
så många kälkars spår jag också trampat.
Och varje rök, som från en skorsten steg,
den hälsade mig nu: ”här är du hemma”.