David Törnqvist  |  
 
Författarskapet | Verkförteckning | Textprov
David Törnqvist
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd. | se större
 
David Törnqvist
(1866 - 1928)


Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

David Törnqvist från Morjärv brukar betraktas som Norrbottens första skald. Det är riktigt på det sättet att han var den första norrbottning som gav ut en diktsamling på förlag och fick den recenserad. Skymtar av landet i Norr, hette boken, omtalad som årets främsta poesidebut 1910. Förlaget var A. V. Carlssons Bokförlags AB i Stockholm.

David Törnqvist var ingen ung debutant. Han hade hunnit fylla 44 år och vägen till debuten hade varit kantad av misslyckanden. Efter studentexamen vid Luleå läroverk hade han åkt till Uppsala för att ”bedriva vetenskapliga studier”. Finansiär var en rik släkting. Men efter något år tyckte mecenaten att studierna inte var framgångsrika nog och han kallades hem. David Törnqvist fick nu försörja sig på olika sätt, som informator, lärare, affärsman. Den sistnämnda rollen passade honom nog sämst. Han var en blyg och inåtvänd person, knappast någon företagartyp, men ville leva upp till sina välgörares förväntningar och försökte bland annat exploatera en marmorfyndighet på Hindersön i Luleå skärgård. Företaget kapsejsade och han blev hårt skuldsatt.

Om Törnqvist saknade affärsbegåvning och uthållighet att driva ett företag var han desto framgångsrikare på ett annat område, kulturminnesvårdens. På sina resor runt om i Norrbotten började han tidigt samla kunskap om länet och dess befolkning. Hans hängivenhet och begåvning här var av ett ovanligt slag och han blev så småningom en känd hembygdsforskare och museiman.

Även om poesidebuten kom sent hade David Törnqvist tidigt börjat skriva. Det sägs att hans magra studieresultat under Uppsalaåren berodde på att han hellre vandrade omkring i staden och samlade intryck för sina dikter än ägnade sig åt studierna. I en tidig dikt, ”Julafton”, stannar han upp utanför ett fönster, ser in och konstaterar att:

Många lever i fattigdom och misär
nej, varhelst sig blicken söker
genom isigt fönster in,
samma dystra bild som brännes
outplånligt i mitt sinn.

Några barn i dräkt, som lämnar
mången fläck av kroppen bar,
kindens rosor redan vissnat,
köld och svält dem härjat har.

Ett starkt engagemang för de utsatta och plågade går igen i nästan allt han skrev. Huvudpersonen i hans enda roman Kedjor 1918, är en ung kvinna som uppreser sig mot sin förtryckare, en fruktad gruvfogde och sameplågare i 1600-talets Norrbotten.

I diktsviten Där älfvarna brusa, 1911, målar han upp scener ur ett förflutet fattigsverige där människor säljs under klubban till lägstbjudande. ”Efter styrkan värdesätts de, den ena som den andra, att med nådens smulor mättas.” Huvudpersonen i den här berättelsen på vers är ”oäktingen” Jonas, son till Fattig-Sara, som tvingas auktionera bort det käraste hon har. Vi får följa honom, en samhällets utstött, ett nådehjon och hans kamp för en smula människovärde. Boken är i övrigt en levande skildring av bygd och människor i ett förflutet Norrbotten. Två decennier före Eyvind Johnson skildrar Törnqvist timmerflottarnas värld. Det är säkert också första gången som de norrbottniska skogsarbetarna framträder i skönlitteraturen. Så här beskriver han livet i en skogsarbetarkoja:

Åtta grofva kroppar snarka där i bredd –
sofva godt på lafvens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än af deras sista mål:
smet, som blifvit öfver, i en masurskål
och af fläsket skifvor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans midt,
sprider nytänd stockeld ljuset rundt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky af ånga öfver lafven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sofva godt på släpig dag,
hörs af deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de af hästars gnägg,
där de stå och tugga hafren vägg om vägg.

Kärleken till Norrbotten var en lika stark drivkraft för diktaren som för hembygdsforskaren David Törnqvist. Han var oerhört stolt över sitt ursprung, och det sägs att han ibland även till vardags gick klädd i den norrbottniska klädedräkten. Han säger:
– Se hela detta stora, allvarsfagra land är vårt eget, av våra fäder ärvda Norrbotten. Vi behöva ej skämmas för att vi äro norrbottningar.

För oss nutida läsare känns kanske en del av det David Törnqvist skrivit en aning högstämt eller idealiserande. Han är i det här avseendet mycket ett barn av sin tid. Men han är ingen dussinrimmare, hans vers är fortfarande njutbar att läsa. Och ännu går det att smittas av entusiasmen och friskheten i en vårdikt där hela naturen exploderar i ett glädjeskrik:

Kom, sunnanvind och krossa
all vinteris mot stranden,
kom, Nordansol och lossa
de hårda fängselbanden!
Att böljorna må rusa
till dans med krafter unga,
och alla bäckar sjunga
i vårens nätter ljusa!

Kom varma regn och sila
igenom jordens mylla
och låt ej något vila,
som nyttigt värv kan fylla.

Att genom dina flöden
den must må tjänlig bliva,
som skall åt livet giva
dess seger över döden!

Med vårens milda fläktar
kom in i våra sinnen
du kärleks sol, som mäktar
förjaga vinterns minnen!

Att hoppets brodd må spira
vid tårförvandlad smärta,
och varje mänskohjärta
en seger ock må fira.