”Danmark har gett mig något som jag kallar ´det blida vanvettet´. Danskarna är mera lättsinniga än svenskarna, och på det sättet lite mera galna också. I ett högeffektivt land som Sverige är man mycket mer sin funktion, man fungerar. I Danmark sipprar det personliga – alltså: det blida vanvettet, igenom funktionen. Ta tågkonduktörerna till exempel. Nej, jag flyttar inte tillbaka till Sverige. Men jag besöker min familj två gånger om året.”

Danskernes blide vanvid, ett samtale med Sandra Holm, bondedatter fra Norrland og digter, ett tjugo år gammalt klipp ur den danska rikstidningen Berlingske Tidende. På bilden sitter den trettioåriga Sandra Holm, bondedottern från Norrland bekvämt uppkrupen i en soffa. Hennes vackra ansikte är inramat av mörk pagefrisyr, blicken är lite sorgsen, medan munnen ser ut att när som helst kunna spricka upp i ett leende fniss. Kanske tänker hon på vad fotografen just sa, att han så gärna skulle vilja se lite av det där lappska vemodet, när nu läsarna ska ges förmånen att möta en äkta nordbo och poet?

Vid tiden för denna intervju hade Sandra Holm bott och verkat som författare i Danmark i mer än ett decennium. Hon hade lyckats med konststycket att i vuxen ålder byta språk och bli en skönlitterär författare på det nya. Hon hade hunnit ge ut tre böcker, varav de senaste två på danska. Om detta språk säger hon i intervjun:
”Danskt talspråk är dynamiskt och svarar mot mitt temperament. De många år jag rört mig i talspråket har påverkat mig att förenkla. Man känner sig hemma i Danmark först när man kan använda språket. Kommer man så långt i denna process att dikterna fungerar så är man tillfreds. Eller lite tydligare: när nyanserna registreras så är man i språket.”

Sandra Holm växte upp i ett enkelt småbrukarhem i Ersnäs utanför Luleå. När hon gick ut folkskolan hade hon fina betyg, men det ansågs självklart att hon, liksom syskonen, skulle gå i föräldrarnas fotspår och ägna sig åt jordbruk i någon form. Men folkskolläraren sa att man borde låta henne läsa vidare, vilket hon också fick. Hon kom till läroverket i Luleå, en helt annan värld än den relativt trånga och instängda hon vuxit upp i. Syskonen började uppleva henne som lite främmande och annorlunda. Kanske tyckte de också att hon ibland kom lite väl lindrigt undan i arbetet på gården. Om konflikten att vara en läsintresserad lantbrukardotter har Sandra berättat:
”Min mamma var så förtvivlad över mitt läsbehov att hon en dag utbröt: ”Du skulle aldrig ha varit född hos oss, Sandra!” Jag blev så bedrövad av det att jag gick direkt ut och grävde potatis i flera timmar. Jag skulle liksom bevisa att jag var deras dotter. Strängt taget alla i trakten var bönder. Pappa hade snickarverkstad vid sidan av lantbruket. Det var hårt slit från morgon till kväll och vi levde tämligen fattigt. Ingen i familjen hade gått läsvägen och hade jag inte pressat på hela tiden så hade jag aldrig blivit student.”

Barndomen. Vardagens slit och allvar. Söndagarnas besök hos morfadern, byns smed och laestadianpredikant. Han läste ur postillan. Allvar, men också ett egendomligt glödande språk, långt från det vardagliga. Somrarnas stora laestadianmöten i byn. Församlingen som försattes i liikutuksia, den brinnande extasen. Den förkrossades bekännelse: Kan ni förlåta mig? Och församlingen svarar: I Jesu dyra namn och blod är dina synder förlåtna. Vilka känslor har dessa upplevelser lösgjort hos barnet? Ovisst. Kanske var det ett första intryck av språkets kraft och magi. Men poesin kom till henne oväntat, mitt i det vardagliga, som ett milt och barnsligt ljus:
”Jag tror att det var en gammal lekmannapredikant, som körde runt på motorcykel från by till by. Då och då dök han upp i vårt hem. Då jag var tolv sa han till mig: ”Det är roligt att se dig le, Sandra för du har varit ett mycket surt barn. Men du går vackert liksom din mor och mormor: nu ska du bara akta dig för att gå utåt med tårna som man ser det i din släkt. När du går i snö ska du alltid vända dig om och se på dina spår”.

Det var för mig, har hon sagt, en sorts poesi, någonting milt i denna värld av bara slit.

När hon började gå i skola inne i stan kände hon sig ofta väldigt hemlös. I byns ögon blev hon plötsligt ”mycket intellektuell”, och hennes jämnåriga kamrater undvek henne. Och då den sista bussen från Luleå gick redan halv nio på kvällen kunde hon heller inte riktigt delta i stadsungdomarnas liv. Hon har berättat om en gång då hon stod på landsvägen i trettio graders kyla och hoppades på lift in till stan. Aldrig ska jag gifta mig med någon från byn, tänkte hon: Nu står jag på Europaväg 4, och härifrån ska jag vidare! Det var som en besvärjelse.

Hon fick utlopp för sin vilsenhet och ångest genom att skriva dagbok, i övrigt läste hon sig igenom biblioteket så att hon kunde hålla föredrag på skolan om Alain Robbe-Grillet och Samuel Beckett, författare som nog inte många i skolan kände till då. Känslan av att vara annorlunda hade hon burit med sig sedan barndomen. Den var också mycket en känsla av att vilja vara annorlunda. Att inte flyta med strömmen eller anpassa sig. Hennes närmaste vän under gymnasieåren, radiojournalisten Kristine Göthe, berättar för oss vilket starkt intryck dessa egenskaper kunde göra på omgivningen. Hon minns de långa eftermiddagarna på Kaffebaren i Luleå, där hon och Sandra satt och rökte och pratade om livet.
– Det jag särskilt minns var hur viktiga orden var för henne. Sandra pratade sällan bara på. Hon försökte fånga orden, hitta just dem som hade den där alldeles rätta innebörden för det hon ville uttrycka. Det kunde ibland kräva ens tålamod, att man verkligen gav sig tid att lyssna och vara uppmärksam. Annars var ju det mest iögonfallande hennes oerhörda självständighet i förhållande till oss andra. Och djärvheten, lusten att utmana. Hon rakade till exempel av sig håret, detta i början av sextiotalet, egentligen något ganska oerhört. Jag tror att hon redan från början ville gå sin egen väg. Hon varken såg ut som, eller betedde sig som andra.

Sandra Holms första litterära framträdande skedde i gymnasietidningen Bore, med en dikt som inspirerats av en TV-film om Kina. Den redan starkt språkmedvetna gymnasisten låter metaforerna dugga tätt i diktens inledande rader:

”I blåsten virvlar barnens ansikten i röda flaggans öppna sår,
under parasoller, odödligt snurrande i disciplin med mjuka
förhoppningar och hacklön i grävlingsbyar eller munskydd för
grändernas graciösa bugningar…”

Under gymnasietiden träffade hon Sven Holm, en dansk författare och dramatiker som tjänstgjorde som gästlärare vid skolan. Det tände till med rasande fart och det blev giftermål och flyttning till Danmark strax efter studentexamen. Där inledde hon så småningom sin författarkarriär. Den första boken, Barnsliga slagsmål 1969, skrevs på svenska, men utgavs samtidigt på danska i maken Sven Holms översättning. Hon var 26 år och hade hunnit göra sig ett namn som tecknare och illustratör av andras böcker. I Danmark, där hennes bok blev mest uppmärksammad, hälsade man henne som en särpräglad och lovande debutant.

Barnsliga slagsmål, till formen ett mellanting mellan poesi och prosa, var ett rop mot våldet i det moderna välfärdssamhället. Våldet mellan man och kvinna i äktenskapet, våldet som de vinningslystna och härskande utövar för att befästa sin makt. Här fanns politiskt sprängstoff, men formen var starkt individualistisk och experimentell, så långt man kunde komma från kampdikt och pamflett. Hon ville visa att grymheten inte är nödvändig eller ofrånkomlig. Allt går att ändra. Det finns hopp. Bara människorna kastar sina masker och förklarar sig illojala mot sina påtvingade roller. Först då uppstår öppningar mot förändringar och förståelse.

”Vad det är skönt nät någon sover i ett rum
med mjuka stängda ögon
och barn bor i alla småsaker
och alla små små aggressioner
reser ut i blåa bilar,
när man får tycka att man har förståndet i behåll
och evigheten under jorden
i sin mage.”

I den följande boken, Inlandsbilleder 1973, tar hon de första litterära kliven över till det nya språket. Hälften av bokens dikter är skrivna på danska. I en avdelning kallad ”Kaerligheden” finns några vackra kärleksdikter.

”Uden nogen som helst forklaring
eller beskrivelse av ydre omstaendigheder
tog vi kaerlighedsfuldt hinandens haender
den mest fuldendt overrakte gave
så kaerlighedsfuldt vores møde
overraskelse synligt og aeldgammelt”

Romanen Har jeg vaeret her før 1978, är uppbyggd kring ett fiktivt samtal med den finske poeten Pentti Saarikoski, den Saarikoski som i Dublin skrev dagboksromanen Brev till min hustru, en uppgörelse med ett äktenskap. Sandras bok var också den en del i en frigörelseprocess, från ett misslyckat äktenskap, men också från beroendet av en barndomsmiljö. Den sistnämnda skildrade hon känsligt i ett antal episoder från ett sommarbesök hemma hos föräldrarna i Norrbotten.
”Jag säger att ljuset här vid polcirkeln ofta står märkvärdigt stilla. Om sommaren ljuset. Om vintern det mörka ljuset. Helt annorlunda är ljuset över Amalfi eller Bergen, där kastar kungar, rövare, diktare, tjänstepigor, och damer sig ner i vulkaner, ner över klippor, ut i vågor och ut över avgrunder som om de var fåglar och inte människor. Vid polcirkeln är det ingen dramatik. Stillsamma och fåordiga vandrar folk längs sina stigar. Endast brännvinet kan låsa upp för demonerna. Men nu för tiden dricker man alltför lite, inte sant, Pentti?— ”

Sandra var nu sedan många år skild från författaren Sven Holm. Hon försörjde sig på att göra litteraturprogram i den danska radion och undervisa i svenska vid en högskola i Köpenhamn. Sven Holm, den etablerade författaren med rötterna i den danska högborgerligheten, hade betytt mycket under ett begynnande skede av hennes karriär. Han hade varit inspiratören som sporrat henne att övervinna språkhindren, han hade kontakter inom kulturlivet i Danmark som varit till stor nytta för henne. Men olikheterna tog så småningom ut sin rätt och äktenskapet gick mot sin upplösning. Kanske blev känslan av beroende i längden en hämsko för hennes utveckling. Hon behövde få frigöra sig, både socialt och intellektuellt, för att kunna gå vidare som konstnär.
”Ska en kvinna lära sig att vara ironisk liksom män lär sig det? Skall en kvinna lära sig att tro på något liksom män lär sig det? Skall en kvinna vänja sig vid att livet är ledsamt? Jag ser åter på himlen. Åkrarna är nyslagna, gräsgula som brädorna i ett golv. Skogen är lila. Lila är en färg för ingenting, varken för död eller kärlek…”

1981 drabbades Sandra Holm av cancer. Hon fick olika behandlingar, tillfrisknade, men insjuknade igen efter något år. Sjukdomen visade sig obotlig. Hennes sista bok blev diktsamlingen Dans mit mismod vaek. Dansa bort mitt missmod. Hon behärskade nu språket till fulländning. De korta, eftertänksamma dikterna i denna samling kom en dansk kritiker att tala om ”en meget smuk og staerk bog; over mange av Sandra Holms korttekster findes der mindelser om folkelig digtning, når den er bedst”…

”Høet dufter ligesom livet

lad os synge, trippe
lyve, springe
løbe, gå

før det bliver aften”