Maria Gustafsson  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Verkförteckning | Textprov
Maria Gustafsson
Foto:Mischa Lluch
 
Jag föddes på lasarettet i Boden då det ännu var väldigt speciellt att vara bodensare. Småstadsidyllen till trots blev jag tidigt medveten om att cementbumlingarna vid vägrenen var pansarhinder som skulle förhindra fientliga fordon att ta sig in i stan. Det kändes tryggt.

Innan jag själv kunde läsa visste jag att de enorma gula skyltarna vid alla infarter på flera olika språk upplyste främlingar om förbudet att vistas mer än fyra timmar i staden utan att varsko polis.

Redan innan jag börjat skolan cyklade mina kamrater och jag ut i skogen på somrarna för att utforska skyddsområdena. Vi ignorerade alla förbud, kröp genom varv på varv med taggtrådsstängsel och nådde osedda – åtminstone trodde vi det – fram till de tunga grå metalldörrarna som ledde till Sveriges största försvarshemlighet. Dock utan att någonsin få veta vad som dolde sig där.

Klart man präglas av att växa upp på en plats som så till den grad dominerades av hemligheter. Försvarets hemligheter. I tonåren fick det mig att längta ut i världen, att söka upp de där människorna som inte hade tillträde till min hemstad.

Som barn var Femböckerna favoriter medan Kalle Blomkvist och Peter Pan tävlade om platsen som hjälte. Min första Bond-film, på Röda Kvarn i Boden, gjorde starkt intryck, även om Ian Flemming så småningom byttes mot den mer vardagsnära John le Carré. Det har egentligen aldrig funnits något alternativ, genren var självklar, det var agenter och spioner jag skulle skriva om. Min huvudperson, tolken Klara Andersson, rör sig i internationella miljöer men har sina rötter i myllan hemma i Boden. Det lilla hon kan om skjutvapen har hon lärt sig där, på tävlingar i tonåren.

Maria Gustafsson, december 2006