Ann-Marie Ljungberg  |  
 
Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Verkförteckning | Textprov

Foto: Petra Jonsson | se större 		 

Jag var blyg och säkert lite ensam när jag var liten. Det är nog därför jag började skriva. Jag jobbar som författare, ibland studerar jag, kemi och biologi, och så frilansar jag på GT och det är ett bra sätt att skriva på, texter som ska läsas och sedan slängas, man får distans till sitt skrivande och tränar sig hela tiden. Man måste liksom skriva på tvären.

Jag har bott på massor av ställen, men mest i Norrbotten och under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Nordnorge. Jag har bott i Göteborg i 13 år. Av alla ställen jag har bott på är de bästa kollektivboendena, eller de ställen där man uppför sig som om man bor i kollektiv.
Nu när jag är 42 och ser på det hela förstår jag att jag alltid har rört mig i minoriteter. Att min vardag är udda. Så var det när jag bodde i Nordnorge, så var det också när jag bodde i Färjenäs, och så är det med mitt ensamma mammaskap, Också det är alldeles udda. Under perioder har hela mitt liv kretsat kring mitt eget ensamma mammaskap, mitt ensamma mamma-barn och mina ensamma mamma-vänner och deras barn. En märklig värld, så spännande som en rysare, och så tråkig som experimentell radioteater, och väldigt lycklig, och sedan, så extremt otrygg, och alldeles genomtrygg samtidigt. Det tog lång tid innan det gick upp för mig att inte alla lever som jag. Eller snarare: inte känner som jag. När jag skriver vill jag nog säga något om det. Jag tror att jag vill bli förstådd.

Ann-Marie Ljungberg, november 2006