Författarskapet
| Om författaren
| Verkförteckning
| Textprov
Verner Boström var 69 år när han 1965 debuterade med diktsamlingen I minnet lyster tiden.Fram till 1972 hann han ge ut ytterligare 20 diktböcker. Trots detta blev Verner aldrig recenserad. Kanske betraktades han som ett original där han kom cyklande med diktsamlingarna som han sålde i trakterna kring Haukijärvi, där han föddes och senare kom att bo som vuxen. Närmaste by var Lappträsk i Haparanda, fem kilometer från sjön där familjen Boström bodde.
Åke Leif-Lundgren och Bert Linné har gjort ett förtjänstfullt försök att kartlägga Verners liv och författarskap i antologin Tiden snöar från trädet.
Titlarna påminner om varandra: Ljusen och mörkren tiden lyster, I tiden lyser jorden, Och den tiden år, Tiden och yrken lyser i tiden. Dessutom är diktsamlingarna uppbyggda på samma sätt, först kommer ett register, sedan en inledning som han kallar Förordet och därefter kommer dikterna. Verner arbetar textmässigt med några återkommande ordupprepningar. De ord som står ut mest är lyser och lyster, tiden och tider samt en del ålderdomliga ord som fordom och vorden. Orden staplas på varandra och dikterna har en påtaglig rytm vid högläsning. Varför Verner skrev dikter vet egentligen ingen, men grannar och bekanta uppger att skrivandet var väldigt viktigt för honom. De som besökte hans spartanska lilla stuga kunde däremot inte se några tecken på att han skrev. Troligen var det något som Verner höll för sig själv. Den inställningen visar sig också i att det knappt finns något skrivet om honom och endast ett fåtal fotografier av honom.
Verner har inspirerat till en film och ett antal dikter har tonsatts av Karl-Johan Ankarblom, Johan Ramström och Martin Willert.
Ett nyintresse för Verners författarskap har visat sig i form av en utgåva av hans samlade dikter med titeln Länder,utgiven 2006 på bokförlaget Black Island Books i samverkan med Norrbottens länsbibliotek. I förordet skriver David Vikgren: ”Främst för att det är ett skrivande så pass egenartat och konsekvent att det helt enkelt är förtjänt av ett annat öde än det att endast utgöra någon lokalhistorisk marginalanteckning. Men givetvis också för att det utgör ett viktigt komplement till den norrbottniska litteraturhistorien. […]Det är som att kliva in i en värld utan centrum, en värld av varken stillhet eller rörelse; i huvudsak utan referenser utanför sig självt, som inte använder sig av metaforer, och heller inte åberopar någon egentlig biografisk eller uttalad erfarenhetsmässig ingång, men som ett slags ekokammare i vilken den signifikativa syntaxen tycks ackumulera fram dikten”.
Norrbottens-Kurirens recensent Jan-Olov Nyström ansåg att Länder var en märkligt skimrande poesi (2006-10-19). Nyström fortsätter: ”Hans dikt verkar ibland förspråklig, som ett långt läte där orden ”lys” och ”tid” bildar ett ständigt återkommande kraftpar som varieras oändligt. Man tänker på jojk, på fåglarnas sång, lövsus eller minimalistisk musik, det är samma och aldrig likadant: Julen och åren i tiden/ I fordomstid och nutid/ Det lyser i tiden åren/ Det lyser tider och åren/ Och räknas tider och åren/ Det lyser jul och åren tid/ Det lyser dagar och veckor/ Det lyser månader och år/ Och det lyser sol och tider/ Det lyster i sommartid/ Det lyster växt och skörd/ Det lyster och höst och vinter/ Och i tidsvårens tider/ Lyser i försommartider. Vanliga meningar är här meningslösa, språket spricker i fogarna, men det har språket alltid fått göra i poesin. Här är rörelsen obetydlig, men mycket precis, lys blir lyster, lyster blir en årstid bland andra tider och lys och tider blir en del av den strömmande verklighet de försöker gestalta. Naturligtvis måste man ha tagit Boström för fnoskig, så där kan man ju inte skriva, men vilket märkligt, skimrande intryck hans språk har. Dikten heter Julen och åren och innehållet är konventionellt: tidens gång över ett år, årstidernas rytm, ljusets rytm över året”.
För Aftonbladets (2006-10-25) recensent Lars Mikael Raattamaa blev Länder en sensation när den damp ner i brevlådan. Recensenten värjer sig motbegreppet om synen på författarens särlingskap, Raattamaa vill inte att Verner ska fastna i den så kallade outsidermatrisen. ”Och det båtar föga att börja söka skuld, att han var någon förtryckt som hans samtid var oförmögen att se. Det är bara Outsiderfällan igen. Nej, upptäckten av Verner Boströms författarskap är mer som en vacker gåva. Ett försök vi kanske först nu kan se, en dialektisk båge. Och jag är oändligt tacksam att någon grävt fram honom ur tiden. Så kommer han att fortsätta att påminna oss om alla dem som glömts bort. Inte som skuld men som tid. Verner Boström är en sensation”.
 ©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd. |
Åke Leif-Lundgren och Bert Linné har gjort ett förtjänstfullt försök att kartlägga Verners liv och författarskap i antologin Tiden snöar från trädet.
Titlarna påminner om varandra: Ljusen och mörkren tiden lyster, I tiden lyser jorden, Och den tiden år, Tiden och yrken lyser i tiden. Dessutom är diktsamlingarna uppbyggda på samma sätt, först kommer ett register, sedan en inledning som han kallar Förordet och därefter kommer dikterna. Verner arbetar textmässigt med några återkommande ordupprepningar. De ord som står ut mest är lyser och lyster, tiden och tider samt en del ålderdomliga ord som fordom och vorden. Orden staplas på varandra och dikterna har en påtaglig rytm vid högläsning. Varför Verner skrev dikter vet egentligen ingen, men grannar och bekanta uppger att skrivandet var väldigt viktigt för honom. De som besökte hans spartanska lilla stuga kunde däremot inte se några tecken på att han skrev. Troligen var det något som Verner höll för sig själv. Den inställningen visar sig också i att det knappt finns något skrivet om honom och endast ett fåtal fotografier av honom.
Verner har inspirerat till en film och ett antal dikter har tonsatts av Karl-Johan Ankarblom, Johan Ramström och Martin Willert.
Ett nyintresse för Verners författarskap har visat sig i form av en utgåva av hans samlade dikter med titeln Länder,utgiven 2006 på bokförlaget Black Island Books i samverkan med Norrbottens länsbibliotek. I förordet skriver David Vikgren: ”Främst för att det är ett skrivande så pass egenartat och konsekvent att det helt enkelt är förtjänt av ett annat öde än det att endast utgöra någon lokalhistorisk marginalanteckning. Men givetvis också för att det utgör ett viktigt komplement till den norrbottniska litteraturhistorien. […]Det är som att kliva in i en värld utan centrum, en värld av varken stillhet eller rörelse; i huvudsak utan referenser utanför sig självt, som inte använder sig av metaforer, och heller inte åberopar någon egentlig biografisk eller uttalad erfarenhetsmässig ingång, men som ett slags ekokammare i vilken den signifikativa syntaxen tycks ackumulera fram dikten”.
Norrbottens-Kurirens recensent Jan-Olov Nyström ansåg att Länder var en märkligt skimrande poesi (2006-10-19). Nyström fortsätter: ”Hans dikt verkar ibland förspråklig, som ett långt läte där orden ”lys” och ”tid” bildar ett ständigt återkommande kraftpar som varieras oändligt. Man tänker på jojk, på fåglarnas sång, lövsus eller minimalistisk musik, det är samma och aldrig likadant: Julen och åren i tiden/ I fordomstid och nutid/ Det lyser i tiden åren/ Det lyser tider och åren/ Och räknas tider och åren/ Det lyser jul och åren tid/ Det lyser dagar och veckor/ Det lyser månader och år/ Och det lyser sol och tider/ Det lyster i sommartid/ Det lyster växt och skörd/ Det lyster och höst och vinter/ Och i tidsvårens tider/ Lyser i försommartider. Vanliga meningar är här meningslösa, språket spricker i fogarna, men det har språket alltid fått göra i poesin. Här är rörelsen obetydlig, men mycket precis, lys blir lyster, lyster blir en årstid bland andra tider och lys och tider blir en del av den strömmande verklighet de försöker gestalta. Naturligtvis måste man ha tagit Boström för fnoskig, så där kan man ju inte skriva, men vilket märkligt, skimrande intryck hans språk har. Dikten heter Julen och åren och innehållet är konventionellt: tidens gång över ett år, årstidernas rytm, ljusets rytm över året”.
För Aftonbladets (2006-10-25) recensent Lars Mikael Raattamaa blev Länder en sensation när den damp ner i brevlådan. Recensenten värjer sig motbegreppet om synen på författarens särlingskap, Raattamaa vill inte att Verner ska fastna i den så kallade outsidermatrisen. ”Och det båtar föga att börja söka skuld, att han var någon förtryckt som hans samtid var oförmögen att se. Det är bara Outsiderfällan igen. Nej, upptäckten av Verner Boströms författarskap är mer som en vacker gåva. Ett försök vi kanske först nu kan se, en dialektisk båge. Och jag är oändligt tacksam att någon grävt fram honom ur tiden. Så kommer han att fortsätta att påminna oss om alla dem som glömts bort. Inte som skuld men som tid. Verner Boström är en sensation”.